Life dangerous
I förrgår kväll var jag ute på en väldigt oplanerad och spontan promenad.
Det började med att jag var borta hos hästarna med kameran och sedan bestämde mig för att gå ner till den gamla tågrälsen och följa den en bit.
Det blev en ganska så lång bit och nu faller det sig som så att det är fruktansvärt jobbigt att gå längs rälsen. Det är väldigt ojämnt i marken och man snubblar och halkar sig fram bland nässlor och snärjmåra. Därför vägrade jag helt att gå tillbaka samma väg och det bar istället av in i skogen på djurstigar.
Mellan märkliga stora träd, gamla stengärden och hålor där något lurvigt förmodligen lurade tog jag mig fram. Ständigt med kameran i beredskap utifall att jag skulle stöta på någon som kunde tänka sig att fly sin kos vid blotta vittringen av mig.
Jag insåg tidigt var någonstans jag befann mig och efter att mycket motvilligt ha erkänt mig besegrad av naturen vände jag ryggen åt djurstigarna och traskade istället fram på skogsvägarna. Jag blev med ens mer avslappnad och gick och visslade för mig själv.
När jag kommit ut på den asfalterade vägen hängde och slängde den avstängda kameran runt halsen och jag sjöng på en trudilutt.
Plötsligt står där en brun liten en vid väg kanten och stirrar på mig. Nej två, eller tre?
Min första reaktion är att vända på klacken och springa några små fjantiga steg. De tre små bruna gör samma sak och grymtar förskräckt. Först då finner jag mig och tar upp kameran, men ack, de är puts väck.
Efter att ha tagit ett djupt andetag börjar jag sakta gå framåt med kameran i högsta hugg men stannar tvärt då mer grymtande hörs. Denna gången djupare toner och från andra sidan av vägen.
När jag inser det fasansfulla faktum att jag står på en väg med en urladdad mobil i fickan och vildsvinsungar på ena sidan och deras betydligt större mor på den andra grips jag av skräck. "Är det såhär det ska sluta?" tänkte jag gång på gång och stod som om fastvuxen vid marken en lång stund och lyssnade till grymtandet och brakandet på min vänstra sida.
Jag insåg att jag måste ta ett beslut, vända om och ta en väldigt lång väg hem genom skogen, eller helt enkelt bita ihop och gå med bestämda steg framåt och förbi faran. Jag bestämde mig för det sistnämnda och sätter det långa benet före.
Men då, i samma stund tittar ett förskräckligt nylle fram ut snåren och stirrar med sin ondskefulla blick rakt in i mina ögon. Jag knäppte en bild och springer sedan förbi den vidriga besten upp för backen och hem.
FY.
