Idag fick jag skicka ett långt och förklarande mail till en annonsör på Hästnet som använt en bild i sin annons som jag har tagit och denne har inte betalat. Tyvärr har ju det blivit accepterat på något vis nu när var och varannan annons innehåller bilder med vattenstämpeln kvar och ingen betalar för något. Det är riktigt trist när man som fotograf lagt ner flera dygn på att fotografera och redigera och inte bara blivit mentalt utmattad av att sitta framför datorn i timmar utan även fysiskt av att stå och gå en hel tävlingsdag utan rast och dessutom med ett tungt kamerahus och objektiv i handen som sliter på handlederna.

 

Såhär löd mitt mail:
Hej, jag mailar ang. er annons på Hästnet.

Jag såg er ponny tävla i somras på ponnytravbanan i Tomelilla när Österlens Ryttarförening anordnade tävling.
Jag stod då inne på banan i stekande sol i totalt 11 timmar den dagen och närvarade även på deras tävling för storhäst dagen innan i lika många timmar. Det fanns ingen tid för att äta en vettig lunch mellan klasserna eftersom allt rullade på i högt tempo och det fick bli mackor och godis under prisutdelningarna. Min handled blev överansträngd av det oerhört tunga objektivet jag höll i under alla dessa timmar men jag tänkte att det får gå, det blir ju bra bilder och jag hoppades på att många skulle köpa dem.
Jag var alltså fotograf den dagen.

Det är roligt att ni gillar min bild som jag har tagit och ni är välkomna att ta bort den nuvarande från er annons och ersätta den med en köpt och betald bild från Equipe utan vattenstämpel, det kostar ynka 50kr.

Att ta bilder utan lov från Equipe har blivit väldigt vanligt och socialt accepterat trots att det står tydligt och klart på bilden att den ej får användas med vattenstämpel på i publikt syfte som på till exempel hemsidor, annonser eller i sociala medier. Stämpeln är svår att missa.
Det många inte förstår är att det är en stor kraftansträngning för fotografen att stå där en hel dag och fotografera för att sedan gå hem och redigera bilderna. Visst, det tar säkert bara totalt fem minuter för just den bilden som ni har i er annons att fotograferas, föras över, redigeras och sedan laddas upp på Equipe. Men det är en av 3000 bilder från den dagen och totalt blir det ganska många minuter som ni säkert förstår. Om då alla gör på det här viset har jag som fotograf tagit ledigt från mitt ordinarie jobb och lagt ner två hela dagar plus flera kvällar dagarna efter för att fotografera och redigera utan att få något som helst för det.
Jag hoppas att ni hör att det inte är rättvist eller schysst någonstans.

Som jag skrev så tycker jag att det är roligt att ni uppskattar min bild och ni får mer än gärna köpa den på Equipes webshop för 50 kr. Här har ni länken till bilden: (skriver inte ut den på bloggen för att undvika att hänga ut någon)

Nu hoppas jag att ni i framtiden förstår vilket arbete det ligger bakom bilden man tanklöst kopierar och använder trots att det tydligt och klart står att man inte får använda den. Jag förstår att man inte tänker på det om man själv inte är fotograf och särskilt när alla andra gör så. Men snälla, gör inte så igen.

Hälsningar
Ellen Olsson
E.C.O Foto

 

Egentligen kokar jag av ilska inombords och tänker tillbaka på den dagen i juli som känns mer och mer meningslös. Jag brände mig i solen, fick en rejäl omgång av min magkatarr för att jag åt dåligt och hade ont i handleden i en vecka. Men just då var det roligt ändå för jag mötte många trevliga funktionärer och ryttare som frågade var man kunde hitta bilder efteråt och verkade riktigt intresserade. Av de som gick fram och frågade efter bilder har totalt tre stycken köpt. Om de andra tio tyckte att bilderna var fula eller har kopierat med vattenstämpel på vet jag inte. Men jag vet säkert att flera som deltog den dagen har kopierat och det är så sjukt taskigt. Nu låter jag kanske som en sårad barnunge men det är precis vad det är. Taskigt.

Men att skriva ett långt argt mail funkar aldrig för då är det ingen som lyssnar. Istället försöker jag förklara och be om att de tar bort bilden för det är det enda jag kan göra.

Jag kan tänka mig att det är någon som läser det här och själv har kopierat en bild någon gång utan att betala och till dig vill jag säga det här: Jag är inte arg på dig, jag är arg på attityden som suddar ut gränsen mellan ditt och mitt. Bara för att det är du och din häst på bilden så betyder inte det att det är din bild förrän du har betalat för den.

Om 50 personer skulle köpa var sin liten bild från Equipe som jag har tagit så tjänar jag ungefär 30 kr styck på varje bild. Det är inte mycket pengar enskilt men totalt blir det 1500 kr. 1500 kr som jag inte får om alla dessa 50 personer väljer att kopiera istället, något som bevisligen händer. Då har jag alltså lagt en hel dag åt fotograferande och en hel dag till på redigerande utan att få någonting för att 50 personer tyckte att 50 kr var för dyrt. Vet ni vad man gör när man tycker att något är för dyrt? Man köper det inte och lämnar det. Att stjäla är inte ett alternativ.
Detta gör att tävlingsfotograferandet känns totalt meningslöst och jag hoppas verkligen att de som gjort såhär tidigare ändrar sitt beteende från och med nu. Jag tror inte att ni är elaka människor, men det som ni gör är inte okej.

Palmolja är för det mesta en riktigt vidrigt smutsig ingrediens i många olika typer av livsmedel och kosmetika. Regnskogen skövlas genom anlagda skogsbränder som tar livet av flera tusentals djurarter, ofta under stora plågor som ju brännskador orsakar. Där odlas sedan en enda palmart som inte ger någon chans till biologisk mångfald what so ever. Fy i helvete rent ut sagt.
Men, är man en sucker för choklad som ju ofantligt många tycks vara så kanske man väljer att strunta blanka fan i brännskadade orangutanger och fortsätter knapra på choklad med en smutsig bakgrund.
Eller, så väljer man företag som inte använder sig av palmolja som framställts från odlingar där regnskogen och djurlivet fått lida. Ett sånt företag är Nestlé!
Lion är ju asgott och har ni prövat Lion White Chocolate? Himmelriket. Ett litet vänligt lejongodis får följa med mig i jackfickan på jobbet och smälta najs i munnen fram mot eftermiddagen när jag är trött.

(Obs, Nestlé har kritiserats starkt för andra saker genom tiderna ang. flera av deras livsmedelprodukter och ekonomiskt fuffens. Det är på senare år de har produkter helt fria från palmolja där regnskogen skövlats. Jag säger inte att företaget är att föredra i alla lägen, men ska du köpa choklad är det ett bra val.)

Nu tänker jag försöka välja mina ord riktigt väl, för jag är absolut inte ute efter att provocera eller gnälla.

Jag har mött många fantastiska domare som dömer snällt och rättvist och ger rådgivande kommentarer till poängen om allmänt intryck. Visst, man kan inte alltid kräva att man ska bli daltad med men en peppande kommentar och poängterade av det positiva känns mycket mer relevant på ett Lätt C program än kommentarer som"över tygeln" på varje moment.

Det kan ju såklart vara jag som har fattat fel men min föreställning är denna:
I ett lätt C program ska du kunna rida din häst i alla gångarter och på flera olika vägar i en stabil form. Hur denna form sedan ser ut är inte det viktiga så länge den är ganska balanserad och som sagt stabil. Fokus ska ligga på noggrannhet och din förmåga att inverka på din häst. Rörelserna och övergångarna förväntas vara vid rätt bokstav mer eller mindre exakt.
Eller?

Många domare verkar vara väldigt koncentrerade på hästens form och det gör att de flesta kommentarerna på protokollet blir negativa för den orutinerade vilket är allt annat än peppande och såklart extra känsligt vid de första tävlingarna. Kan man inte försöka bre på med det som var bra istället? Självklart ska det inte gå till överdrift, poängen kan fortfarande vara densamma men med mer stärkande kommentarer. Förstår ni vad jag menar?

På något vis har min fördom mot domare som dömer lägre klasser blivit sådan att jag tror att det inte krävs särskilt mycket för att utbilda sig till det och att dessa sedan får någon form av hybris över att de kan bestämma om någon rider bra eller inte. Detta är att dra alla stackare över en kant och jag förstår såklart att det inte är såhär.
Jag känner att jag måste påpeka att detta inte är riktat mot de domare som dömde gårdagens tävling. Jag är inte nöjd med mina poäng i andra klassen men det betyder inte att jag tror att den domaren har hybris på något vis. Kommentarerna var heller inte taskiga alls utan väldigt sakliga och stämde till viss del med min egen upplevelse.

Men, vad jag vill komma fram till med det här är i stort sett att man kanske ibland bör tänka till som domare och fundera på vad som faktiskt är det viktigaste i en ritt och vilken nivå man är och dömer på just nu.
Jag vill också lyfta fram och hylla de domare som peppar alla tävlingsnybörjare till att fortsätta träna och kämpa istället för att bara säga att hästen går över tygeln.

Något som jag kom fram till idag för min egen del var att jag tänker inte sitta och gnälla över att det är jobbigt med bedömningssporter och anta att domare på lägre nivåer inte har lika stor koll på vad de håller på med som de på högre. Jag får väl helt enkelt träna som tusan och se till att komma upp på de där högre nivåerna om jag nu tror att det är så mycket bättre där. Blir det samma jobbiga känslor med orättvis behandling så får jag väl träna ännu mer så jag blir bäst och inga negativa kommentarer kan nå mig.
Skämt åsido, så bra kan man aldrig bli men resten menade jag på fullaste allvar. I annat fall får jag väl bara erkänna mig besegrad av den mänskliga faktorn att alla lägger märke och vikt på olika saker och det är inget mer med den saken.

Missförstå mig rätt nu.

 

Ni vet när jag fick ett raseriutbrott över hur regnskogen skövlas för framställandet av palmolja. Här hittar ni det.
Jag är fortfarande upprörd över att människor kan med och göra såhär. Men för att hitta något ljus i mörkret så tänkte jag dela med mig av en kort lista på företag som använder palmolja som inte bidrar till skogsskövling.
Nestlé,
Unliver,
Mars,
och Ferrero.
En droppe i oceanen men ändå en god start!

Nu har även Orkla, ett norskt företag som bland annat äger Göteborgs Kex infört en ny Policy som säger att innan 2015 är slut ska all deras palmolja gå att spåras till sitt ursprung. Detta garanterar inte att den inte har orsakat skövling, men det innebär att företaget är ärliga med sitt innehåll. Till 2017 ska all palmolja de använder vara odlad på sådant vis att regnskogen inte har påverkats negativt.

Källa Greenpeace

Jag postade det här på facebook och vill även ta det här.

Att palmolja är hemskheter har varit ett känt faktum i många år. Regnskog skövlas bland annat genom anlagda skogsbränder för att ge plats så att en enda palmart kan odlas där istället.
Regnskogen är hem åt hälften av jordens alla kända arter inom djur och växtriket. Man uppskattar att det dessutom finns miljoner oupptäckta fåglar, däggdjur, växter och mikroorganismer som lever i den frodiga miljön. Dessa dör när regnskogen skövlas. Fattar ni? De dör. De tvingas inte undan, de dör. På brutala vis.

 För er som inte orkar läsa den långa texten så handlar den om hur regnskogen skövlas. 

Varje timme ödeläggs storleken av 300 fotbollsplaner av regnskogen. Det är 6 fotbollsplaner per minut. Allt detta för att palmolja ska kunna odlas. Det används sedan i mat, smink, rengöringsmedel och bakprodukter m.m.

 

 

Kommer du att ta ställning? Kommer du att ta avstånd så att det märks?
Många vänliga själar ojar sig över hur hemskt det är och köper ekologiskt när de kommer på det och kanske tittar på innehållsförteckningen de först veckorna. Men sedan glöms det bort och fler djur bränns till döds för att vi ska kunna sminka oss snyggt.
Jag vet att någon säkert tycker att det här är jobbigt och lite obekvämt. Men det här gör mig så upprörd att jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Regnskogen är världens lungor! Vi kväver oss själva, vi kväver framtiden och vi mördar miljontals arter och individer.
Varför? För att det är bekvämare än att hitta produkter utan palmolja och vi ursäktar det med "Vad hjälper det väl om bara jag låter bli" -attityden.
Finns det någon där ute som är med mig eller är det bara jag och alla aktivister? Hur är det med vanligt folk, den stora massan, konsumenterna?
Är ni beredda att ändra er? Det är jag.

På vilket sätt är det Horsemanship eller NH att rida utan hjälm?
Det är inte sällan man ser ryttare som lämnar hjälmen hemma i samband med att de menar att de håller på med hästar utifrån NH filosofin. Allvarligt?
Jag är imponerad av ryttare som kan rida sina hästar i en samlad bärande form utan vare sig sadel eller träns. Riktigt häftigt och absolut något jag skulle vilja kunna göra med Pippi en dag. Men av vilken anledning blir det en mer naturlig hästhållning/hantering för att ryttaren inte bär hjälm?
Det kanske bara är jag men när jag se en bild på ett ekipage där utrustningen är så avskalad som möjligt även hos ryttaren så tycker jag bara att det ser oseriöst ut. Tanken tycks ju då vara att efterlikna Pochahontas så mycket som möjligt och inte att faktiskt komma till en bra ridning med så lite hjälpmedel som möjligt.

Det är synd tycker jag.
NH eller Horsemanship är något som blev lite bortglömt ett tag och nu när det kommer tillbaka är det många som inte riktigt vill ta det på allvar. De som känner sig provocerade av dem som förespråkar bettlöst o.s.v. kan enkelt vifta bort det som en flummig genre när bilder som dessa dyker upp.

 

Hästhållning i praktiken - Världens bästa bok.
Efter att ha läst ett kapitel om Horsemanship så blir allt så otroligt självklart.
Horsemanship handlar om att sätta hästens välbefinnande i centrum. Men det kräver ändå en medvetenhet om de hundratals risker som finns i hanterandet runt hästar.
Att man binder upp hästen på stallgången eller i boxen när man gör i ordning är inte nödvändigtvis för att man tror att hästen ska smita annars utan för att det är en säkerhetsåtgärd. Blir hästen rädd för något oförutsägbart så kan den inte fly och orsaka sig själv och andra skada. Visst, den blir inte mindre rädd för att den sitter fast, i vissa fall kanske tvärt om. Men den kan inte rusa ut blind av skräck och fastna i saker på vägen.
Att se efter hästens välbefinnande innebär inte bara den mentala biten, som självklart är väldigt viktig, utan även den fysiska biten.

Varför är det här något som stör mig? Varför bryr jag mig om andra rider utan hjälm eller går tvärs över stallplan med hästen lös bredvid utan ens en grimma eller halsring att ta tag i?
Jo, jag tycker att det är skitbra att Horsmanship och NH tar plats i den svenska hästhållningen. Jag håller inte alltid med om allt som sägs på samma sätt som jag inte håller med om allt i den "traditionella" biten. Men jag tror att det är jätteviktigt att en seriös diskussion tar form. Många där ute har nog aldrig funderat över varför de gör vissa saker och hur det egentligen påverkar hästen.
Men biten där folk vill visa upp hur fria och harmoniska deras hästar är i form av bilder känns så löjlig. Det gör att det tillsynes oändliga tjafset hästmänniskor emellan aldrig slutar. Ingen av sidorna tar den andre på allvar.

Jag vill absolut att Pippi ska följa mig utan att jag håller henne på något vis. Att hon kan stå på stallgången och vara tillfreds med det utan att jag behöver binda upp henne skulle kännas riktigt trevligt. Men det är för den sakens skull inte något man faktiskt bör göra.
Om jag skulle kunna ha Pippi lös i olika situationer så tror jag inte att hon störs av en grimma och grimskaft som inte på något vis stramar. Då har hon ju accepterat sin situation och vill vara med mig, så varför skulle hon då störas av att vara uppbunden? Var finns nyttan i det förutom bekräftelse?

 

Jag har funderat ett tag på hur man egentligen ska beskriva och uppnå den perfekta relationen mellan en människa och en häst. Vilket förhållande är det som leder till det bästa möjliga samarbetet och hur underhåller man sedan det?
Gäller det att alltid vara bestämd och hård; acceptera inga olater. Eller ska vi gulla och alltid be om lov från hästen innan vi gör något; en glad häst är en samarbetsvillig häst.
Att detta är två ytterligheter som få föredrar är kanske uppenbart, men var går då gränsen?
Hur ser du på ditt förhållande till hästar? Hur bemöter du dem och vad får du för gensvar?

Ett dominant bemötande gentemot hästen tycks vara det äldsta, mest prövade och mest accepterade sättet att hantera en häst på. Men mer och mer börjar filosofin om att se hästen som en likvärdig individ smyga sig på och ta plats i vardagsrummen.
Något som jag upplever som väldigt tråkigt är att många tycks "välja sida" när det kommer till olika teorier istället för att undersöka båda och hitta på något som fungerar bra för en själv.
Jag tror absolut att det krävs en ledare i relationen, för både hästar och människor fungerar på det viset, vi behöver antingen en ledare att söka oss till, som visar vad som gäller och hur saker och ting går till så vi kan känna oss trygga, eller så tar vi själva på oss den rollen.
Självklart är det människan som bör vara ledare. Även om hästar är kloka djur så kan människor, oftast, tänka mer rationellt och få en bra överblick över situationer. Vi får dock inte glömma att se till hur hästen reagerar - den ser helt andra saker än vad vi gör och somliga kan vara värda att ta med i beräkningen.

Jag trivs inte alls i en relation där jag ska vara en hård ledare för hästen som inte accepterar motstånd. Jag tror inte att det är en hållbar metod och i slutändan straffar det nog sig själv. Med Pippi skulle det resultera i krig.

Min relation till Joppe var helt klart en kompisrelation där vi båda var på samma plan. Vi hade grymt kul ihop men Joppe kunde absolut ta komandot ibland och inte alls lyssna vilket gjorde utvecklingen, i framförallt dressyren, mycket jobbigare och mer utdragen än vad den kanske hade blivit om jag visade att det var jag som var ledaren i alla lägen.
Det är dock inget jag tänker grubbla på nu, vi hade det hur kul som helst och jag har aldrig varit en tävlingsmänniska med ambition om snabbt förbättrade resultat på papper. Men kompisrelationen skulle jag nog inte kalla den bästa ändå. Förmodligen är det ingen som direkt lider utav den men ledarrollen är otydlig och jag tror att det finns något ännu bättre. En föräldrarelation.

Det känns rätt konstigt och fjantigt att skriva eftersom jag inte är en förälder men så som jag upplever föräldrars allmänna relation till sina barn känns som en bra nivå på förhållandet till hästar.
Det är jag som bestämmer och hästen ska lita på mig. Men det förtroendet ska jag ha förtjänat och byggt upp genom att ta hand om hästen, se till att den är trygg och har det bra. Jag ska kunna bevisa att jag har rätt därför att jag vet mer men vara öppen och lyssna på vad hästen vill och i somliga lägen låta dennes vilja gå igenom eftersom det kanske inte är så dumt ändå.
Förstår ni vad jag menar?

Det handlar inte om att låta hästen klia sitt huvud på mig så jag faller omkull. Men istället för att slå undan så kan man ta reda på var det mer exakt kliar och hjälpa hästen med sin hand istället. De måste respektera oss som ledare men då måste vi också respektera dem som individer och lyssna på dem.
Använd inte våld, det är så fientligt och onödigt. Räcker inte en tillsägning så brukar ofta en höjd hand och dominant kroppsspråk räcka.
Har du en fruktansvärt olydig häst som fortfarande inte lyssnar så är det heller ingen lösning att slå. Då ligger problemet djupare i kommunikationen och man får gå tillbaka till baserna.
Var är det egentligen för relation som bygger på att den ena gör som den blir tillsagd för att slippa stryk?

NH - Natural Horsemanship, eller Naturlig Hästhantering - är ju ett välanvänt uttryck i dagens debatter, diskussioner och vardagsprat. Både som lov- och skällsord. Antingen är man den vänligaste mest empatiske människan som andats om man håller på med sådana fina och naturliga sätt att hantera hästen på, eller också är man någon slags hippie som bara lullar omkring för att man egentligen inte är tillräckligt skicklig för att komma upp i någon svårklassridning.

Listan över kommentarer, pikar, debattinlägg och långa noveller om fin - bettlös - vänskap är oändliga.
Börjar det nästan inte likna travardiskussionerna som fanns i "Spilta-Spalten" i MinHäst-tidningarna förr?
"Travare är fula hästar som inte duger till något alls" / Hopptjejen som satsar
"Travare är faktiskt inte alls fula. De är dem bästa hästarna av alla" /Skogs-Fia
"Men hallå kan inte alla bara sluta klaga på att travare är dåliga!? Alla tycker olika, fatta!!!" /Super-Snälla-Silver-Sara
"Sluta klaga på att folk klagar.. De har ju för f*n slutat att göra det för länge sedan!" /Mogna tjejen som bossar
"Det är taskigt att klaga på andra )':" /Lillan

Detta börjar uppenbarligen urarta men trots det mjölkas ämnet ur till den sista droppen av parter från båda sidorna och däremellan.
Att ifrågasätta hästhantering tycks vara väldigt integritetskränkande för många. Ett känsligt, intimt ämne. Plötsligt kommer någon vi inte känner och motsätter sig de metoder vi lärt oss av människor som vi ser upp till. Dyrkade förebilder smutskastas i mångas förfärade ögon och de slår då tillbaka med full kraft och får ett lika aggressivt gensvar. Kriget är igång.
Kanske har också jag påverkats trots att jag bara vill kalla det "jag är trött på skiten, kan ni inte ta och tagga ner?" /Seriösa-halvhippien.

Problemet i det hela är att målet nu tycks vara att motbevisa den andra sidan och gärna få den att framstå som korkad och värdelös. De som är de mest extrema och offensiva är också de mest oerfarna. På bägge sidorna utan undantag.
Här väljer jag att klämma in lite åldersdiskriminering; När 11-åriga Jossan ser en bild på en ponny som slänger upp huvudet högt och - kanske just för ögonblicket - ser rädd ut, precis som hennes brukar göra på vissa bilder från hopptävlingar och läser under att detta är djurplågeri är det klart som fan att hon blir arg och ledsen.
I Jossans värld kan ingen rida hennes ponny så bra som hon kan och ingen älskar honom som hon gör. Det är såklart helt okej av Jossan. Hon älskar nog visst sin ponny och har nog inte tillräckligt med erfarenhet för att kunna hantera sånt här på ett vettigt vis. Hon har naturligtvis en blogg där hon genast kan kasta ur sig de värsta hemskheterna hon kan komma på om de där vidriga "NH-människorna". Hon hatar dem.

Jossans gråt-arga inlägg ser sedan 13-åriga Tove som brukar rida barbacka på grannens Nordsvensk i skogen i bara grimman.
Tove älskar också hon sin häst och vet att när han ser ut sådär, då är han verkligen rädd. Även om det är sällan. Fy vilken bortskämd liten snorunge som ränner runt hejvilt på sin stackars ponny som föräldrarna säkert köpte för fler hundra tusen tänker hon. Man ser ju tydligt att just den här ponnyn lider. Bett gör faktiskt skitont. Det vet Tove för en gång tog hon ett i munnen själv bara för att känna.
Tove har med andra ord stenkoll.

Men sedan ska naturligtvis moralfröken dyka in och skriva ett inlägg om att det faktiskt finns individer även bland hästar och att vissa fungerar helt enkelt på bett men andra inte. Det finns varianter av allt.
Hon har helt rätt men vad hjälper det?
De som läser hennes, förmodligen något etablerade, blogg håller oftast med henne. Läsarna är där för att de är någorlunda likasinnade. Därför håller dessa personer förmodligen med redan innan de börjat läsa. NH-debatten rubbas knappt och de oerfarna utan någon som helst självdistans fortsätter som innan.

Till slut dog ju ändå travdiskussionen i Spilta-Spalten ut, eller också var det bara jag som slutade prenumerera. På något vis ska vi väl ändå komma över den här pinsamma svackan antar jag.
Hästar är absolut individer som fungerar olika. Precis som människor kan de vara envisa, korkade och irriterande. Fördelen med dem är att vi oftast kan slippa beteendet när vi lämnat stallet. Människan tar det till en ny, nästintill outhärdlig, nivå på det häringa internätet.

 

Att många av proffsen ofta rider utan hjälm är inga chockerande nyheter för någon av oss skulle jag tro. Det har man ofta sett i ridsporttidningar och i andra sammanhang.

Kyra Kyrklund är det namn som först poppar upp i huvudet när mina tankar går i dessa banor. Om jag inte missminner mig helt så rider hon med bar skalle även i sina utbildningsfilmer. Detta gör absolut inte att jag, tillsammans med många andra, tappar respekten för henne eller andra erkända skickliga ryttare från toppskiktet.

 

Att de erfarna elitryttarna rider utan när de tränar hemma tror jag handlar om vana. De flesta som gör så tycks vara av en äldre generation och hjälm har helt enkelt inte alltid varit ett självklart inslag.

En annan teori är att många av dem (nu utgår jag ifrån de svenska ryttarna) är eller har varit bosatta utomlands under längre perioder och kanske är det vårt svenska, ibland överdriva, säkerhetstänk som säger åt oss att ha hjälmen på. Detta har proffsen helt enkelt inte präglats av på samma sätt som oss hobbyryttare här hemma.

Med detta menar jag inget i stil med att "De är mycket bättre än oss andra och en skicklig ryttare råkar inte ut för saker, därför behövs inte hjälm". Jag är inte ute efter att försvara, jag vill bara själv försöka förstå.

 

Nu låter jag säkert hemskt fördomsfull men det tänker jag då faktiskt vara.

Bland amatörerna, alltså den allra största gruppen av hästfolk i vårt land, så tror jag att det främst är de "självlärda" som struntar i hjälm. Vi som har gått på ridskola eller kanske tränat kontinuerligt för tränare även på lägre nivå har väl mer eller mindre fått det in bankat i skallen att vi ska skydda den till varje pris.

Jag menar inte att man måste vara seriös med sitt tränande, vill du lufsa runt i skogen och hoppa lite hinder ibland så är det väl helt fantastiskt att det finns möjlighet för dig att göra så. Men säkerheten och ditt liv är något du alltid bör vara seriös med!

Jag har fått höra argument som "hästen är så snäll, den skulle aldrig göra något" eller "jag rider bara med hjälm om jag tror att det finns risk att jag ska trilla av" (hört genom en vän). Detta gör mig ganska så arg att höra, korkade argument är nämligen en rejäl trigger till min ilska.

Man kan ALDRIG NÅGONSIN under några som helst omständigheter vara helt säker på att ingenting kommer att hända! Det spelar ingen roll om din häst faktiskt är den snällaste i hela världen eller om du har ridit i hundra år men har konditionen som en 25åring. Hästar är flyktdjur och kan alltid bli skrämda oavsett hur gamla eller snälla de är.

Vad som helst kan hända utan att det är ditt eller hästens fel, det enda du kan göra är att skydda dig själv!

 

Den här titeln på en grupp människor är väl kanske inte så bra egentligen. Men jag har sett på flera stora hästbloggar hur det läggs upp bilder där bloggaren i fråga rider utan hjälm.

Till viss del är det provocerande att människor som är förebilder för många yngre gör på det viset, men där är det ju lite samma sak som med proffsen. Jag tycker att det då är upp till personen som ser och läser det att ta in det på rätt sätt och bloggaren kan inte ta ansvar för reaktioner ang. allt.

Det som förbryllar mig är att många av dessa tillhör ju inte den självlärda amatörgruppen som jag redan gått igenom. Då tror jag snarare att det är ett litet försök i att efterlikna de tidigare nämnda proffsen. Det är ett rätt töntigt sätt tycker jag och inget som jag finner värt att lägga större energi på.

 

Jag vill inte dö eller få en hjärnskada för livet är ju två starka anledningar till att börja med.

Till stor del tror jag att det är en vanesak. Jag skulle aldrig kunna sitta upp på en häst och rida en längre sträcka utan hjälm. Tidigare var jag inte van att rida med säkerhetsväst, den kändes klumpig och obekväm. Men efter att ha ridit hela sommaren med den på kände jag mig fruktansvärt utsatt och avklädd första gången jag red utan den på tre månader.

Alltså är det helt otänkbart för mig att rida utan hjälm eftersom det aldrig har varit naturligt för mig eller någon i min omgivning att göra så, det är ett helt främmande tankesätt. Men förutom att jag är fostrad till att tänka på det viset så inser jag helt enkelt riskerna och är inte beredd att ta dem.

   

Självklart är det upp till var och en att avgöra om de vill rida utan hjälm eller inte. Om de vill skydda sitt huvud från att krossas eller inte. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför man skulle vilja rida utan hjälm. Inte är det väl obekvämt? I så fall är det nog på tiden att skaffa en ny hjälm och lägga lite tid på att hitta en bekväm.

 

De är alla under sex år och runt 160 i mankhöjd. Tänker inte lägga upp bilder eller beskriva annonserna av hänsyn till ägarna och för att jag inte vill beskriva hästarna för mycket innan jag sett dem i verkligheten.

Vårt största problem med att hitta rätt häst är mankhöjden. Jag är bara 162 cm och min mamma är ännu kortare, så vi måste ha en liten häst och har egentligen satt vår maxgräns på 160 cm. Vi har dock insett att vi måste kompromissa på våra krav en aning eftersom det blir mycket färre hästar att titta på och många av dem har ägarna inte lagt ner så mycket arbete på eftersom de är så små och inte förväntas bli några strålande tävlingshästar. 

 Vi vill gärna ha en häst som har potential i både hoppning och dressyr så att jag kan starta i fälttävlan med den.

-

 Man blir otroligt trött på att kolla annonser efter bara några minuter. Så otroligt många med skitkassa bilder på en häst i hagen. Annonser som börjar med hur ledsen ägaren är över att behöva sälja sin häst. Allvarligt talat. Det är säkert jättemånga som önskar att de kunde behålla sin häst, jag var en utav dem. Men det är så otroligt oproffsigt.

Att sälja häst är business oavsett om det är det du försörjer dig på eller inte. Som köpare vill man inte läsa en massa trams. Man vill veta hur gammal den är, mankhöjd (vilket folk ofta struntar i som om "Storhäst" är det samma som en kategori för ponnyer. Det kan skilja flera decimeter mellan hästarna ju), vilken utbildningsnivå den ligger på i dagsläget och gärna stam om det finns. Vill jag veta mer så ringer jag.

Är alltså otroligt trött på annonser där hästen benämns som älskling och annonsören beskriver sin sorg och därefter ger en roman som handlar om var hästen gillar att bli kliad och lägger till bilder när den står i hagen och betar.  

Dessutom känns det som en (oavsiktlig) förolämpning gentemot de som vet hur det ska gå till och skriver bra, korta men sammanfattade annonser med vettiga bilder. Det gör att det är svårt att hitta en korrekt och seriös plattform för hästannonser.