Jag har funderat ett tag på hur man egentligen ska beskriva och uppnå den perfekta relationen mellan en människa och en häst. Vilket förhållande är det som leder till det bästa möjliga samarbetet och hur underhåller man sedan det?
Gäller det att alltid vara bestämd och hård; acceptera inga olater. Eller ska vi gulla och alltid be om lov från hästen innan vi gör något; en glad häst är en samarbetsvillig häst.
Att detta är två ytterligheter som få föredrar är kanske uppenbart, men var går då gränsen?
Hur ser du på ditt förhållande till hästar? Hur bemöter du dem och vad får du för gensvar?

Ett dominant bemötande gentemot hästen tycks vara det äldsta, mest prövade och mest accepterade sättet att hantera en häst på. Men mer och mer börjar filosofin om att se hästen som en likvärdig individ smyga sig på och ta plats i vardagsrummen.
Något som jag upplever som väldigt tråkigt är att många tycks "välja sida" när det kommer till olika teorier istället för att undersöka båda och hitta på något som fungerar bra för en själv.
Jag tror absolut att det krävs en ledare i relationen, för både hästar och människor fungerar på det viset, vi behöver antingen en ledare att söka oss till, som visar vad som gäller och hur saker och ting går till så vi kan känna oss trygga, eller så tar vi själva på oss den rollen.
Självklart är det människan som bör vara ledare. Även om hästar är kloka djur så kan människor, oftast, tänka mer rationellt och få en bra överblick över situationer. Vi får dock inte glömma att se till hur hästen reagerar - den ser helt andra saker än vad vi gör och somliga kan vara värda att ta med i beräkningen.

Jag trivs inte alls i en relation där jag ska vara en hård ledare för hästen som inte accepterar motstånd. Jag tror inte att det är en hållbar metod och i slutändan straffar det nog sig själv. Med Pippi skulle det resultera i krig.

Min relation till Joppe var helt klart en kompisrelation där vi båda var på samma plan. Vi hade grymt kul ihop men Joppe kunde absolut ta komandot ibland och inte alls lyssna vilket gjorde utvecklingen, i framförallt dressyren, mycket jobbigare och mer utdragen än vad den kanske hade blivit om jag visade att det var jag som var ledaren i alla lägen.
Det är dock inget jag tänker grubbla på nu, vi hade det hur kul som helst och jag har aldrig varit en tävlingsmänniska med ambition om snabbt förbättrade resultat på papper. Men kompisrelationen skulle jag nog inte kalla den bästa ändå. Förmodligen är det ingen som direkt lider utav den men ledarrollen är otydlig och jag tror att det finns något ännu bättre. En föräldrarelation.

Det känns rätt konstigt och fjantigt att skriva eftersom jag inte är en förälder men så som jag upplever föräldrars allmänna relation till sina barn känns som en bra nivå på förhållandet till hästar.
Det är jag som bestämmer och hästen ska lita på mig. Men det förtroendet ska jag ha förtjänat och byggt upp genom att ta hand om hästen, se till att den är trygg och har det bra. Jag ska kunna bevisa att jag har rätt därför att jag vet mer men vara öppen och lyssna på vad hästen vill och i somliga lägen låta dennes vilja gå igenom eftersom det kanske inte är så dumt ändå.
Förstår ni vad jag menar?

Det handlar inte om att låta hästen klia sitt huvud på mig så jag faller omkull. Men istället för att slå undan så kan man ta reda på var det mer exakt kliar och hjälpa hästen med sin hand istället. De måste respektera oss som ledare men då måste vi också respektera dem som individer och lyssna på dem.
Använd inte våld, det är så fientligt och onödigt. Räcker inte en tillsägning så brukar ofta en höjd hand och dominant kroppsspråk räcka.
Har du en fruktansvärt olydig häst som fortfarande inte lyssnar så är det heller ingen lösning att slå. Då ligger problemet djupare i kommunikationen och man får gå tillbaka till baserna.
Var är det egentligen för relation som bygger på att den ena gör som den blir tillsagd för att slippa stryk?