Som jag lovat blev det en mer händelserik dag än igår!

Mormor, morfar och jag var iväg på en hästauktion (mer om den + bilder kommer upp senare idag) och när vi kom hem såg allt ut precis som vanligt.

 

Det första jag gjorde när vi kom innanför dörren (utöver att springa till toaletten) var att slå på datorn för att ladda över alla bilderna från auktionen.

Morfar står bredvid och jag slår en blick ut genom fönstret från vilket man har utsikt över trädgården och bakom den några fält. En skimmel galopperar förbi.

"Fan det är en skimmel ute på fältet!" ropar jag (vi kallar henne helt enkelt bara Skimmeln numera) varpå jag rusar ner för trappan på med gympaskorna och skjuter iväg likt en antilop över gårdsplanen. Ni som sett min springteknik förr hade blivit imponerade av denna insats. Jag är till vardags ingen löpare direkt.

Senast jag sprang så här fort var jag kanske 10 år och jagade då efter min systers kanin som slitit sig, med min egen under andra armen. Detta var över samma fält..

 

Skimmeln var naturligtvis inte ensam. Sida vid sida galopperade hon och Pikachu genom det högra gräset med spetsade öron.

En skräckbild tog form i mitt huvud när jag insåg att ponnyn inte var med. Tanken av att de kanske blivit skrämda och sprungit genom tråden slog mig och att ponnyn låg intrasslad med alla ben brutna. Så hade det inte gått till.

  Av okänd anledning hade Skimmeln och Pippi hoppat över tråden, rivit den översta och lämnat kvar den stackars Ponnyn som inte vågade hoppa över de 50 centimeterna som den undre tråden låg på. Men tur var väl det. Tre hästar hade varit jobbigt att få in.

 

Efter en ganska så odramatisk jakt med grannens hjälp, vars traktor blockerade vägen så att de inte kunde komma ut på den stora vägen, fångade morfar först in Pippi och när Skimmeln följde efter kunde jag fånga henne.

Tillbaka i hagen var Skimmeln uppjagad och Pippi törstig. Ponnyn var minst sagt upprörd över att ha blivit lämnad ensam kvar.