Farväl, världens finaste
Kl 18.00 ikväll har jag inte längre någon ponny.
Då har jag och mamma kört världens finaste kille till hans nya hem i Onsala.
Jag har inte gråtit över det här än och vet faktiskt inte om jag kommer att göra det, men förmodligen. Känslorna är väldigt blandade. Självklart tycker jag att det är hur sorgligt som helst att jag aldrig mer får sitta upp på Joppe eller hämta honom från hagen. Aldrig mer härliga ponnysomrar på mormor och morfars gård i Skåne.
Men samtidigt är det dags. Vi har haft honom ute på annons i 11 månader och jag har hunnit förbereda mig på en förändring. Nästan varje gång en spekulant har verkat intresserad har jag brutit ihop över tanken på att förlora min prins. Men den här gången känns det inte så alls. Tjejen som ska få honom är så himla gullig, hon berömmer honom jättemycket bara han sätter igång i trav från skritt och han verkar tycka om henne också. Det känns verkligen rätt och jag är redo att släppa taget. Men jag lär storböla i bilen hem när vi har lämnat honom ändå.
Julia var snäll och trotsade kylan för att komma till stallet igår och ta lite bilder på mig och Joppe.
Tack
