En dalgång där ponnyer betade, omgivna av bokskog och några låga stengärden. Gräset var sådär knallgrönt som det är på våren och regnet som måste ha dragit förbi någon timma tidigare hade höjt alla naturens kontraster och fick trädstammarna att blänka svarta under sina ljusgröna kronor. Inte ett staket syntes till

En av ponnyerna var isabellfärgad, det var den första jag såg. I sin mjuka fridfulla skepnad tycktes den lilla hästen nästan lysa där nere i sin gröna värld. Som hämtad ur en saga om skönheten i naturens själ.

Sedan såg jag dem andra. I olika varianter av brunt och möjligen fux betade de på den bortre sluttningen. De var precis lagom smutsiga och lurviga som ponnyer ska vara. Märkta av landet de levde i och av fanns de bara till som om inget ont i världen kunde nå dem.

Jag hoppas att ni kan se detta framför er, för jag tog ingen bild. En sådan tagen med mobilkamera genom fönstret på ett tåg i rörelse hade inte gjort annat än vanärat landskapet

Blir jag nästintill poetisk under tågresor? Eller får jag bara tiden till att vara det?

Vill mitt inre tillbaka till naturen? Eller är jag helt enkelt längst inne inte riktigt klok?