Igår testade jag som sagt att sitta upp på Pikachu igen efter att hon slängt av mig så det visslade om det i måndags.

Vi tog hjälp av Viktoria Eriksson som är dressyrtränare och unghästutbildare. Såhär i efterhand känns det som det enda rätta att göra.

Viktoria longerade först Pippi en stund och sen var det dags för mig att göra min del av jobbet. Vi började med att jag bara hade foten i ena stigbygeln och hängde över henne medan Viktoria ledde. Sedan la jag försiktigt över benet på andra sidan och satt gränsle över henne. Viktoria ledde henne fortfarande men efter ett tag släppte hon ut henne på linan och longerade när jag satt på.Successivt fick jag ta över kontrollen mer och mer.

  Något som förvånade mig var hur fruktansvärt rädd jag var. Eftersom jag inte direkt kände någon rädsla när jag ramlade av och hela veckan har velat sitta upp igen trodde jag verkligen inte att det skulle vara så illa. Jag satt rent ut sagt förjävligt till en början. Som en liten livrädd ihopkurad hård kotte. Men allt eftersom släppte det och på slutet kunde jag slappna av såpass att jag kunde komma till lite ridning.

Känslan av att känna sig trygg igen var helt obeskrivligt skön. Det var inte en sten som föll, utan ett helt berg. Jag är oändligt tacksam till Viktoria som verkligen verkade förstå hur jag kände och pushade mig precis lagom. Förhoppningsvis blir det en ridlektion för henne på torsdag.

  Vi hann med en sadelprovning igår med så nu har vi äntligen en egen sadel. Nu gäller det bara att allt går lika bra idag med. Ska byta om och gå till stallet nu.

Ha en härlig dag i det varma vädret! (: