Pippi var grinig till en början men då gäller det att bara tänka framåt. När hon inte vill fatta galopp så ska jag nästan släppa tyglarna helt för att inte ha någon kontakt med hennes mun och inte hålla om det minsta med skänklarna.

Det både låter och ser väldigt knäppt och inte minst fult ut. Men saken är den att man kan omöjligt tvinga Pippi till att göra något. Försöker man med det så sätter hon sig helt på tvären och det är bara att hälsa hem. Istället ska jag bara prata glatt med henne, klappa och berömma när hon går framåt och låta henne fatta galopp själv.

Till en början var hon oftast sur väl i galoppen också, men det är som sagt framåt som är nyckeln och så fort hon verkar ha roligt kan jag börja samla upp henne och rida med mer inverkan.

 

Vi hoppade lite linjer och till sist en kort bana. Hon stannade på många hinder de första gångerna vi kom emot dem, men så fort hon har fått titta på dem så går det bra. Jag försöker visa henne hindren innan vi ska hoppa dem men då bryr hon sig aldrig om dem.

Ibland blir det jättesprång och räceräst, men igår tyckte jag faktiskt att jag kunde påverka tempot och takten utan att det gick ut över oss negativt. Tidigare så skulle jag bara ha en lätt men stadig hand och fick inte ta halvhalter. Då fanns det risk att ta en del av Pippis självförtroende och det var bättre att hon bestämde tempot själv och då fick lära sig vad som fungerade. Men nu kan jag alltså beblanda mig lite mer med allt sånt där och kunna ta halvhalter och förhållningar när det behövs.

 

De första rundorna var målet bara att vi skulle komma över hinderna men när det var avklarat så skulle det vara rätt antal galoppsprång. När det var fem tyckte Pippi att det räckte gott och väl med fyra men på slutet fick vi fason på det och avslutade bra.

Den här gången var hinderna lite högre än vanligt. Under en meter men högre än vad vi tidigare hoppat.

 

Idag blir det promenad för min och Pippis del för att gå ur träningsvärken. Imorgon ska vi ut i skogen med Elvira och Henri.