Åh vad Pippi är bra alltså!

Detta säger jag trots att jag mycket väl minns hur jag for genom luften som en vante i våras och försökte lasta henne i sex timmar i somras.

Känslan från KM lever jag fortfarande lite på och hon gör skäl för att beröm ska ösa ner från mig.

Finaste pållen av alla stora pållar.

 

Det var första gången jag gjorde det på henne och ärligt talat vet jag ju inte om någon någonsin har gjort det.

Hon var helt klart skeptisk till en början. Hon ville inte riktigt gå fram. Ett steg i taget och hela hästen signalerade verkligen "Eh.. hur har du tänkt nu egentligen?". Men sedan verkade hon acceptera situationen och jobbade på som vanligt.

Jag hade ingen vidare balans men skumpade betydligt mindre än jag förväntat mig. Visst var det inte Joppes sköna runda ponnyrygg, men det var rätt lätt att sitta ner i traven ändå. Inte för att rida lätt var ett alternativ för mig haha!

 

Idag har jag lite ont i rumpan och har verkligen inget emot att titta på när mamma tömkör.

Kringlan får följa med också. Supermysigt kan vi ha det!