Nu när jag kommit igång en del med min ridning och åker iväg och tränar i både hoppning och dressyr så är det på sin plats med ytterligare en sadel.

Sedan april har jag ridit i min hoppsadel och det har fungerat utmärkt. Men nu när dressyren ska bli mer på allvar behöver jag en riktig dressyrsadel så att jag har bättre förutsättningar till en bra sits.

Hoppsadlarna är helt annorlunda byggda och försvårar faktiskt för en att sitta ned på korrekt vis med långa stigläder.

 

Britt Johansson som har Haglunds sadelmakeri kom till stallet vid 10 i förmiddags och utprovandet började.

Vi startade med vår hoppsadel som vi köpte av Britt i april, en Globus - begagnad.

Pippi har tappat fett och satt muskler och sedan tappat ytterligare fett, aningen för mycket faktiskt. Med andra ord är hon nästan en helt annan häst i kroppen än den tjocka lurviga saken vi fick hem i våras.

   Hoppsadeln ligger an för hårt mot manken där mycket fett har försvunnit men det trycket går att få bort med padd. Eftersom vi vill att hon ska lägga på sig mer vikt men i muskler så hoppas vi på att sadeln kommer ligga bra senare igen och köper därför ingen ny. Med en padd så kommer inte Pippi till skada.

Vi är hur som inställda på att kanske behöva skaffa ny hoppsadel efter vintern.

 

Sedan var det dags för dressyrsadel. Jag prövade tre stycken.

Den första var av engelsk modell, märket jag har helt glömt bort. Sätet var otroligt djupt och det var stora klossar för att hålla benen på plats. Inte alls min typ av sadel. Jag vill inte sitta på ett visst sätt för att sadeln tvingar mig till det, jag vill göra rätt för att jag själv förstår och känner det. Dessutom vill jag känna viss frihet i skänklarna, inte minst eftersom man ofta behöver göra lite grövre övertydliga hjälper på en unghäst.

   Sadel nummer två var en Stübben.

Den hade betydligt mindre stöd och var till skillnad från den andra något för min smak. Den hjälpte mig att ha en bra grundposition och gav bra skänkelläge utan att trycka mig hit och dit för att det skulle bli rätt.

   Till sist prövade jag ännu en engelsk modell. Sätet var gudaskönt men aningen för mycket tryck mot mina knän tyckte jag. Dessutom var just den inte till salu så om vi ville ha en sån fick vi beställa ny för många tusen eller leta själva efter en begagnad.

 

Förövrigt så var Pippiluren fantastiskt fin idag! Så mild och samarbetsvillig är hon inte ofta inte. Med det i ryggen ser jag verkligen fram emot hoppträning imorgon för Sandra, men det hade jag nog gjort ändå.