En halvkass hoppträning
Vilket ju är fel att säga eftersom det inte var själva träningen som var halvkass. Inte heller hästen var halvkass. Ryttaren däremot, usch vad halvkass hon var!
Nej, jag ska inte såga mig själv totalt. Jag red på ett vis som jag aldrig skulle ha klarat av för några år sedan och fick till en del saker riktigt bra. Men jag borde ha ridit mycket bättre.
Vi red en bana som Sandra kallade för evighetsbanan. Vi fick helt enkelt fortsätt tills hon var nöjd.
Det började på kortsidan vid C med en liten låg kombination (inget hinder på banan var över 70cm). Efter den var det en tiometersvolt, sedan snett igenom mot en ny kombination. Tiometersvolt vid F sedan in på ett litet hinder med markbommar före och efter. Ännu en tiometersvolt efter den och sedan snett igenom mot M över en oxer, tiometersvolt och sedan från början igen.
Här är en helkass skiss av den absolut inte alls kassa övningen:
Det här är egentligen precis vad jag behöver. Den här typen av problem hade jag ofta med Joppe också, men med honom så var det bara att styra så hoppade han vad som helst. Nu måste jag vara ett mycket större stöd åt hästen.
När det händer mycket saker tätt inpå varandra har jag svårt att bibehålla fokus och styrka. Vägarna blir inte som jag planerat från början eftersom jag inte rider ordentligt så att det går att genomföra och sedan är jag inte kvick med att hitta en ny lösning. Alltså var detta en perfekt övning för mig som jag dock inte lyckades med.
Helt åt helsike gick det ju inte, men jag var inte nöjd när vi slutade och det har jag lite svårt att ta.
Pippi var hur som helst jätteduktig och löste ofta problemen jag lämnade henne vind för våg åt att klara själv.
Det är riktigt kul att hon utvecklas så mycket för varje träning. Första gången vågade hon knappt ta för sig när det var två hinder efter varandra men idag, på tredje hoppträningen, bibehöll hon tempo och lust att hoppa en bra stund.
Pippi verkade dock nöjd med sig själv och livet hemma i stallet med kvällsmat, nybäddat och mjuk stjärnpyamas!
