Nästan så länge jag kan minnas (sen dag ett från att jag började rida Joppe för snart sju år sedan) har jag haft hur ont som helst i min vänsterarm, i övre muskeln på utsidan. Det är för att motoriken är ganska kass och jag sitter bara och spänner mig utav helsike istället för att vara mjuk och stadig.
Men så igår, äntligen, gjorde det inte det minsta ont när vi var färdiga med vårt pass för dagen! Ingenting alls, fattar ni hur skönt det känns?! Äntligen tycks jag ha hittat rätt i min ridning på just den här fronten åtminstone och det känns så otroligt skönt.
Jag liksom bara satt där och allt blev så enkelt. Min koncentration var fäst på vilka vägar vi skulle rida och att ha en balanserad sits. Vips så tuffade Pippi nöjt på under mig och allt flöt liksom bara på. Åh jag kan leva så länge på det här!

Idag hade jag ju lovat mig själv och min fina pokémon att vi skulle ha det roligt och det hade vi! Hon var så positiv och samarbetsvillig under både framridningen och galopparbetet.
Med ett litet sockerbitshinder övade vi på att landa i rätt galopp och det gick över förväntan. Först trodde jag att hon kanske bara var jätteduktig eller att vi hade tur, men när jag slarvade lite med att visa vilken galopp det skulle vara så landade vi i fel.
Sent på kvällen stod jag och stretchade en nöjd häst som hade galopperat glatt och jobbat på fint så det känns riktigt bra inför söndag. Imorgon kör vi ett genrep med framridning ute och en genomridning av programmet inne i ridhuset.