Min trumpojke
Det där middagsbesöket som var tänkt igår blev inställt på grund utav något som benämndes som "akut-rep". Tydligen en plötsligt påkommen spelning och trumpojken var tvungen att öva in låtar. Som den förstående flickvän jag är svarade jag bara glatt "nemas problemas!" men gick sedan och gjorde en liten voodoodocka av min grabb och klippte av fingrarna på den. Försök att trumma nu va!
Nej, jag var faktiskt besviken men förstående ändå. Det är nog bra att man båda har ett intresse som tar mycket tid och som man brinner för, det blir så mycket lättare att förstå och acceptera när den andre måste välja ett rep/träning eller spelning/tävling i första hand. Det är ju otaligt många gånger jag har sagt något i stil med "ja men bara så du vet så måste jag vara i stallet klockan åtta imorgon för att hinna rida och göra i ordning för tävlingen. Så vi måste gå upp klockan halv sju!" eller " Jag måste till stallet nu först, men jag skyndar mig så vi kan nog ses om fem timmar men sen måste jag dra igen efter två för Pippi måste få sin kvällsmat".
Nej, jag var faktiskt besviken men förstående ändå. Det är nog bra att man båda har ett intresse som tar mycket tid och som man brinner för, det blir så mycket lättare att förstå och acceptera när den andre måste välja ett rep/träning eller spelning/tävling i första hand. Det är ju otaligt många gånger jag har sagt något i stil med "ja men bara så du vet så måste jag vara i stallet klockan åtta imorgon för att hinna rida och göra i ordning för tävlingen. Så vi måste gå upp klockan halv sju!" eller " Jag måste till stallet nu först, men jag skyndar mig så vi kan nog ses om fem timmar men sen måste jag dra igen efter två för Pippi måste få sin kvällsmat".
När vi träffades, jag och Jakob, för fyra år sedan var jag dessvärre i en svacka i mitt hästintresse och han gled in i förhållandet på en räkmacka och trodde nog att allt var frid och fröjd. Nu när jag vill spendera varje minut i stallet och törstar efter kunskap och erfarenheter gnälls det en del från den taniga killen som alltid tycker att det är svinkallt i stallet och gärna suckar högt när jag förklarar att det inte går att göra allt på mindre än två timmar.
Jag avskyr förvisso att ha med honom i stallet. Att höra på hans klagande eller ens veta att han vill där i från så snabbt som möjligt stressar och irriterar mig. Han skämtar om hästbajs och jag vill kasta det i ansiktet på honom. Var han än står så är han i vägen. Med andra ord är det inte särskilt ofta han har behövt spendera flera timmar i stallet. Någon gång vid ett insläpp eller en kvällsfodring men annars slipper vi båda genomlida denna outhärdliga situation.
Jag avskyr förvisso att ha med honom i stallet. Att höra på hans klagande eller ens veta att han vill där i från så snabbt som möjligt stressar och irriterar mig. Han skämtar om hästbajs och jag vill kasta det i ansiktet på honom. Var han än står så är han i vägen. Med andra ord är det inte särskilt ofta han har behövt spendera flera timmar i stallet. Någon gång vid ett insläpp eller en kvällsfodring men annars slipper vi båda genomlida denna outhärdliga situation.
På så vis är det mesta hos oss ömsesidigt; båda kan behöva ställa in med kort varsel, han hatar att vara i stallet och jag hatar att ha honom där men när det verkligen behövs händer jag med på alla trista förberedelser innan en spelning och han pallrar sig upp för kvällsmat och godnattpuss till Pippi.
Det är tur att vi är lika här, för annars är vi det inte alls. Vi har i grund och botten samma syn på livet och samma grymma musiksmak. Men annars är vi motsatser.
Jag är känslokall i jämförelse med honom, att vi inte kan ses på en månad under sommaren bekymrar mig inte det minsta men han kan bryta ihop. Jag överanalyserar (som varje tjej) och han tänker aldrig innan han gör något. Jag är klok och han är dum som spån.
Men på något vis så kan jag liksom inte bli av med honom och de där känslorna jag har för honom. Märkligt men det är väl bara att acceptera, han är ju rätt bra att ha ändå.
Det är tur att vi är lika här, för annars är vi det inte alls. Vi har i grund och botten samma syn på livet och samma grymma musiksmak. Men annars är vi motsatser.
Jag är känslokall i jämförelse med honom, att vi inte kan ses på en månad under sommaren bekymrar mig inte det minsta men han kan bryta ihop. Jag överanalyserar (som varje tjej) och han tänker aldrig innan han gör något. Jag är klok och han är dum som spån.
Men på något vis så kan jag liksom inte bli av med honom och de där känslorna jag har för honom. Märkligt men det är väl bara att acceptera, han är ju rätt bra att ha ändå.
