Jag anser att jag är riktigt jävla grym. Kanske inte alltid, men oftast.
Det är inte alltid lätt att hålla självförtroendet, eller ännu värre självkänslan, på topp och det kommer alltid att finnas de som får dig att känna dig liten och onödig oavsett om de gör det avsiktligt eller inte. Men frågan är hur mycket man låter sig uppslukas av det.

I skolan hade jag några riktigt nära vänner och en hel del "fiender"; personer som inte tyckte om min klädstil och därmed inte tyckte om mig. Knuffar, slag och elaka ord var vardag, jag skulle aldrig kalla det mobbing eftersom det inte var några enskilda personer som gick på mig utan flera olika som bidrog med en liten del var - en liten del var som blev en riktigt jävla stor del. Jag svarade genom att stänga in mig på mitt rum, skrika högt av ilska en gång och gjorde sedan en T-shirt med texten "SAVE THE PLANET KILL A BRAT" och bar den i skolan med stolthet. Det gjorde inte ett skit att det fanns många som inte tyckte om mig. Jag tyckte ju ändå inte om dem och de gav mig bara en grym chans att visa hur stark jag var.
Min bästa vecka i skolan var den när en kille som var särskilt jävlig inte kom dit för att jag hade slagit till honom på en skolfest när han knuffade mig bakifrån och kallade mig jävla emo. När han kom tillbaka räckte han ut tungan åt mig och jag insåg hur sjukt mycket bättre än honom jag var.

Där och då sa jag högt till mig själv (jag minns fortfarande den dagen tydligt) "Jag lovar och svär att aldrig se tillbaka på den här tiden och tycka illa om mig själv för min klädstil, musikstil eller något annat oavsett hur mycket jag förändras, för jag mår så jävla bra och jag är fan bäst." Det löftet har jag hållit till 99%, för Ellen 15 år var fan grym, vilken jävla tjej. Skulle jag kunna resa tillbaka i tiden skulle jag ge mitt femtonåriga jag en kram och en ögonbrynspenna "use it well young one".

Det jag försöker säga med det här sentimentala tjafset överöst med svordomar är att det är viktigt att ta ett steg tillbaka i olika situationer och se på sig själv och checka av en lista:
Har jag det bra?
Är jag nöjd med mig själv just nu?
Spelar det någon roll vad andra tycker om mig?
Kan jag förbättra mig själv?
Får man negativa svar tillbaka så gäller det att ta reda på om man har för stora krav på sig själv eller om man faktiskt kan göra en förändring så att det blir bra.

Som en avslutning på det här inlägget som är något märkligt på en hästblogg vill jag säga det här: Det blir bättre. Jag tror att det gäller oavsett var i livet man befinner sig. Ibland är allt skit och det känns som att alla är bättre än dig och även om det självklart inte är sant så kommer det faktiskt alltid finnas någon som är bättre än dig på något och det är helt okej. Försonas med det och hitta det du är bra på istället.
Jag till exempel är en jävel på kaxiga kommentarer och överanvändning av svordomar. Jag är dessutom ruskigt skicklig på att vara ensam och gå runt i skogen, det ska inte underskattas. Jag är även helt okej på att knoppa en hästman har jag insett, då och då målar jag tavlor som faktiskt blir fina, jag kan prata rövarspråket relativt flytande, jag har rätt bra hand med barn, jag kan göra fina pannband, springa i högklackat och då och då spy ut en välformulerad text. Det räcker gott och väl för mig för stunden, jag har ju faktiskt hela livet på mig att bli bra på fler saker.