Igår blev ridningen vad jag egentligen hade tänkt mig att den skulle bli i måndags. Skritt- (och lite trav) arbete i paddocken. Där är det ganska hårt nu på grund av kylan, men det är bara en bra kontrast till manegens djupa underlag i lagom dos.

Mamma var med och först gick vi ett varv på slingan. Pippi var hur lugn och snäll som helst.
Därefter jobbade vi i skritt i paddocken och la ibland in lite övergångar till trav. Det var en koll på att gas och broms fungerade som det skulle. Mycket tempoväxlingar och halter.
Vi måste verkligen gå tillbaka till grunderna på det här viset när det börjar krångla i kommunikationen som jag tyckte att de gjorde de tidigare gångerna. Ingen idé att försöka göra öppnor i samlad trav om hästen inte ens vill skritta på rakt spår.

Jag kände efter hur Pippi reagerade när jag gjorde lite olika saker och också hur jag själv gjorde. Till exempel ställer jag mig en aning i stigbyglarna när vi ska göra halt. Helt fel ju! Pippi blir riktigt störd när jag kortar tyglarna. Jag tror inte att jag kortar dem för mycket, men hon förstår inte vad det är jag håller på med och blir irriterad av att allt ändras plötsligt. Jag får se till att ha en jämn kontakt hela tiden så att jag inte behöver korta tyglarna så ofta.

Hon var förresten hur duktig som helst och svarade mjukt och fint så länge jag gjorde rätt. I det här tempot kunde jag ju verkligen tänka till och analysera.
Tror nog att det är mycket som bara går förbi i huvudet när målet med ett ridpass är att få hästen att gå i form. Så fort den kastar med huvudet tänker man att man ska "rätta till felet som hästen gör" när det förmodligen är man själv som gör det. Visst kan de bråka ibland för att de tycker att det är jobbigt, men då får man hjälpa dom bättre.
Det gäller helt enkelt att verkligen sätta grunden i ridningen. Annars kommer man till ett läge då det säger stopp på ett eller annat vis.