Pippis överskottsenergi har känts av sedan jag satt upp på henne första gången efter vilan. Hon kan ju ha ett så kallat jäkla humör och det har visat sig. En frustration över att inte få springa så fort man bara orkar. Det är lite svårt att beskriva, men lite som en tickande bomb, fast snäll haha!

 

Igår tyckte jag att det var dags att få släppa lös en del av krafterna för att kunna jobba vidare efter det.

Vi kunde knappt skritta fram. En ytterst onödig gångart! Pippi började trava flera gånger Men efter lite tålamodsprövning kunde vi skritta ett helt varv på slingan runt stallet i en bra takt. Sedan travade vi lite på plana sträckor under ett varv innan vi tog galoppen.

Pippi var överallt. Bocksprång i fortsatt framåtbjudning kan vara ganska förutsägbara och förhållandevis lätta att parera. Men när hästen far hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka så är det inte helt lätt. Hon bockade för att sedan stegra och efter det rusa vilt framåt, eller i någon annan ordning. Men öronen var spetsade och hon frustade så hon var nöjd med läget.

 

När vi skulle ta sista varvet och sedan skritta av så gick det lite snett. 

Ut från paddocken sluttar slingan i en backe som vi galopperade upp för. Ungefär i mitten bockade hon, kastade sig åt sidan, rusade fram för att sedan tvärnita och kasta sig åt sidan. Jag åkte av. Dock har jag nog en grym fallteknik. Tänkte ut i fallet hur jag skulle göra med kroppen för att inte skada mig. Rullade liksom ihop mig och kunde resa mig direkt innan kroppen ens hunnit stanna. Bakom mig stod Pippi och åt löv. Helt opåverkad av min ofrivilliga avsittning.

Jag fick hjälp att sitta upp igen och avslutade ridningen med att trava av i paddocken. Skrittade sedan av på slingan och det var helt lugnt.

Jag tror att Pippi behövde det här. Få utlopp för sin energi.

 

Nu är det dags att boka in träningar och så småningom spana lite på TDB. Vårens mål är Bohuscupen dressyr!