Pippi och jag är ju som sagt under igångsättning nu. Egentligen får man väl säga att vi mer eller mindre har kommit över steg ett i processen. Normalt med vilodagar i veckan och varierad ridning. Men ännu har vi inte haft årets första träning som vi är i sådant hiskeligt behov av.

Efter måndagens hastiga möte med marken hade jag en positiv känsla av att hon skakat ur en del myror ur kroppen och hoppades på att kunna genomföra lite vettig och strukturerad ridning. Även jag är aningen ur form och har därför svårt att jobba med problem som Pippi så gärna bjuder mig på om hon är på det humöret. Kommunikationen är knappast på topp.

På onsdagen fann jag åter igen min drömhäst och det höll i sig till fredagen med. *
Samlade galoppfattningar med ärlig bjudning och styrka och Pippilurens trav var fantastisk emellanåt. Yes! Ropade min hjärna och kropp (säkert stämbanden med). Jag som vart så orolig över att bara falla tillbaka i samma negativa hjulspår som vi totalfastnade i under slutet av hösten.

Men så på lördagen var hon på ett riktigt bråkigt humör. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Trots att jag verkligen försökte kunde jag inte begripa varför hon tvärnitade och var asförbannad när jag bara bad henne att skritta på lång tygel. Vi kom över vår dispyt efter en liten stund med beröm som bränsle och hon tuffade på helt okej ett tag.
Men så fort hon fick det svårt i vänstervarvet så var jag dålig med att stötta henne. Det är bådas svaga sida.. Vilken kombo va.
Då blev hon irriterad igen, den här gången kanske inte helt oväntat. "Men vad fan Ellen jag fattar ju inte! Ååh du är ju helt dum i huvudet!" På ettrig skånska. Hon är inte helt förlåtande med mina misstag.

Att jag inte kan hantera detta på ett bra sätt gnager och jag vill ju så gärna att vi kommer över där. Vi kan väl bara vara vänner?
Så här känner jag mig strandsatt igen och försöker desperat få tag i våra tränare. Men Pippi kan hon och jag med egentligen. Jag är bara lite segstartad.