Igår när jag tog in FB i stallet lunkade han vänligt på bakom mig och ställde upp sig snällt i boxen. Inga bekymmer. Vad de två puckona där ute upplevde var dock väldiga bekymmer.
Istället för att passa på att njuta av lite FF blev de två ynglingarna alldeles förtvivlade över att deras beskyddare lämnade dem och de rusade runt och skriade efter honom. Han svarade med ett mycket gubbigt gnägg och vände på sin höjd på huvudet för att se dem genom stallfönstret. Han var inte det minsta orolig medan de andra var i totalt hjälplöst tillstånd utan någon idé om vad de skulle ta sig till utan honom.
Som tur var blev de lugna när vi kom ut och vi höll oss för småttingarnas skull på fältet intill hagen.
FB är snällheten personifierad och det var trevligt att lära känna honom bättre. Han gick fasligt högt med huvudet så man kan nästan tro att han hade ont i ryggen. Jag hoppas verkligen inte det men ska hålla koll på det. Om så är fallet får vi väl helt enkelt ta promenader i skogen istället för att fylla ut den knotiga kroppen med muskler (och fett!).