Känner mig som ett vrak just nu.
Magkatarren spöar skiten ut mig, mitt huvud dunkar och mina ben är stela efter alla timmar framför datorn med bilderna från hopptävlingarna. Jag darrar som om jag inte ätit på flera dagar trots att jag nyss tryckte i mig en stadig fika.
Nu tänker jag fly från detta miserabla tillstånd och gå bort till hästarna för en ridtur (eller två). Det behövs verkligen om jag ska leva imorgon bitti.

När man går in på Equipes Webshop för att titta på bilder från en tävling man har varit med på så tänker man nog inte så mycket på fotografen. Man tänker på om man ser snygg ut trots att man är koncentrerad (många ser faktiskt förvånansvärt bra ut!) och om hästen har spetsade öron.
Inte en endaste tanke ägnas åt fotografen som stod i solen i 11 timmar, som sprang bort till sin tallrik med mat mellan ekipagen och som fotograferade med munnen full av ris och sallad. Som har suttit i dagar och fixat till bilderna för att de ska bli så snygga som möjligt. Det blir till dagar eftersom det är 3000 bilder att gå igenom. Det är inte en överdrift. Det kanske bara är fyra bilder på dig som ligger uppe och nej, just de fyra var inte så jobbiga i sig. Men tillsammans med de övriga 2996 bilderna blev det ganska mäktigt.
Jag förstår att man inte tänker på detta, varför skulle man. Men om någon läser detta som har kommit med på bild; ägna gärna en tanke åt den magkatarrsdrabbade fotografen. Jag tänker inte hindra er från att skicka ett tackkort eller kanske en blomma, eller ännu hellre - köp en bild.