Härom kvällen tog jag och Pikachu oss en en promenad runt granngårdarna. Det var dagen efter vår galopp upp för branta backar i skogen så min tanke var att vi skulle promenera ut lite träningsvärk ur kroppen.
Vår promenad gick mot en gård en liten bit bort där de har massa ponnyer i olika färg och storlek. Ponnyer är ju något vi har sett förr så inte oroade jag mig för det, men då visste jag inte vilka fasansfulla varelser som kunde lura i det höga gräset. Det var dock inte bara dessa små liv som satte skräck i min arma springare, redan när vi närmade oss gården och hon kunde se några russ i acceptabel storlek så stelnade hon till. Alla ben ut åt varsitt håll, huvudet högt och både ögon och näsborrar uppspärrade till bristningsgränsen. Med lite övertalning kunde vi röra oss framåt, en meter i taget.
Just när vi var i jämnhöjd med ponnyerna på vår vänstra sida och Pippi höll sig så långt till höger som möjligt, dök där upp ett svart hårigt ansikte på den sidan. Hon kastade sig förskräckt bakåt och mötte blicken på den lilla shetlandsponnyn. Det tog någon minut men när hon börjat uppskatta ponnyns storlek och där med eventuella styrka om den skulle slå till så började hon andas någorlunda normalt igen.
Men då prasslade det till i gräset och två okända varelser kunde anas smyga mot oss långsamt. Med ens blev min pålle på helspänn igen och hon höll på att sätta hjärtat i halsen när de plötsligt, som på nedräkning, hoppade upp ur gräset och visade sina fasansfulla små framtänder under skrianden som kunde sätta vem som helst i skräck.
Pippi använde sin fulla styrka och slängde sig bakåt med mig efter som en vante på snöre genom en barnoverall. Hon ville inget hellre än att fly till världens ände men jag lyckades på något mirakulöst vis få kontakt med henne och vi tog oss därifrån i trav på sidled.
Ja för vem vågar vända ryggen åt något så skräckinjagande som shetlandsföl?