Så står det på morfars keps som han har när han kommer cyklande på sin blå, treväxlade cykel. Men det kan också vara beskrivningen av min och Pippis tur i skogen som vi hade nyss.
Herrejävlar vad det gick undan. Hon kan vara seg och motvillig att få ut på håll från stallet men inte ikväll inte. Räcerfart från stallplanen, mellan granarna och hem igen. Hennes entusiasm fick mig att skratta och joggarna i motionsspåren sneglade skeptiskt vilket bara retade skrattet till högre volym.
Men trots, eller kanske på grund av denna hastighet var jag sånär som på att åka av helt plötsligt. Pippiluren fick syn på ett träd som hon tyckte såg synnerligen livsfarligt ut och gjorde en tvärnit med mig på halsen. Hon ville allra helst vända och springa för sitt liv men efter lite övertalning och granskning av det där trädet (som till hennes försvar var nedsågat på ett märkligt vis) så kunde vi fortsätta förbi, i galopp.