I torsdags (förra veckan) bestämde jag mig för att försöka rida ut i skogen själv (Don't try this at home) eftersom jag har lite svårt att hitta sällskap ibland och det istället resulterar att vi aldrig kommer ut. Dessutom trivs jag egentligen bäst själv. Jag är den mest sociala ensamvargen som finns.
 Redan på slingan hemma började hon resa sig och sparka bakut och försökte vända. Konstigt egentligen eftersom vi gått där hur många gånger som helst utan problem. Hon hade väl listat ut att skogen var vårt mål.. 

Då valde jag att sitta av eftersom hon i många fall är mycket mer lätthanterlig från marken. Vi skulle helt enkelt åt det hållet jag hade bestämt, hur vi tog oss dit var inte det viktiga.

En bra bit ut i skogen hade hon lugnat ner sig och jag satt upp. Vi travade först och det gick bra, sedan tog vi galopp och allt kändes bra. Men så ville jag sakta av och kände att jag egentligen inte hade riktigt kontroll över situationen. Hon stack inte precis men var inte helt kontaktbar. När backen planade ut och jag ville bryta av till trav blev hon stressad och kanske rädd för något.
Hon rusade fram fem meter, tvärnitade, upp med bakdelen i vädret och backade sedan. Min armbåge mötte grusvägen med en sjuhelvetes jävla smäll. Änkestöten genom tiderna kan jag lova. Först mådde jag illa av den där darrande, pirriga smärtan och fick nästan vika mig dubbel för att inte bli yr.
Världens snällaste pålle stod lugnt bredvid och tittade på mig trots att jag hade tappat taget om tyglarna. Ett beteende som är starkt uppskattat från min sida.
Jag ville sitta upp men vänsterarmen fungerade inte alls och det började sticka i den. Så jag fick helt enkelt gå hela vägen hem. Var hur svettig som helst när vi kom hem till paddocken där jag kravlade mig upp och red omkring lite krampaktigt någon minut bara för att det skulle kännas bättre igen. Det gick dock rätt dåligt men det var skönt att inte känna någon rädsla i alla fall.

Armen gick att använda dagen efter men det gjorde ont som bara den. Hade ont som satan i en sena eller något i knävecket några dagar efter.
Inget gick sönder och jag har ju sagt att det nog är bra att trilla av lite då och då så länge man inte skadar sig. Men det kan väl gå mer än en månad mellan gångerna tycker jag..

Jag trillade av sex gånger under de sex åren som jag red Joppe. Pippi har jag trillat av fem gånger och vi har inte hållt ihop ett år än. Fast fem gånger är ju väldigt lite egentligen om man räknar på fingrarna.