I lördags jobbade mamma och min moster, Gunilla, Pippi på långtygel. En jättebra grej för att variera träningen men ändå jobba hästen ordentligt.
Det var riktigt intressant för mig att se Pippi från marken också eftersom jag oftast sitter på henne och möjligen ser en glimt av oss i spegeln.

Vid något tillfälle tyckte Pippi inte alls att det var roligt längre och bakbenen lyfte från marken. Det är inga reflexmässiga sparkar som bara hamnar någonstans, hon siktar den jäkeln!
När hon gör så är det faktiskt inte när det blir som jobbigast. Då hade man kunnat koppla det till att hon faktiskt inte orkar längre och att det kanske till och med börjar göra lite ont i musklerna. Nepp, helt plötsligt ibland bara får hon ett utbrott.
Gunilla menar att hästar alltid gör något av en anledning och det håller jag med om. Hästar testar sällan sina ryttare, de blir frustrerade för att de inte förstår eller inte kan. Pippi är undantaget enligt henne. Den skitungen alltså..