I söndags hängde jag och Pippi med Ulla-Karin och Bolero på en, för oss, spontan uteritt. Det behövde vi verkligen!
Senast vi var ute drämde jag i grusvägen med armbågen först (den återkommande smärtan börjar avta nu och det gör bara ont precis efter ridpassen, tummen upp för det!) och sedan dess har vi inte riktigt haft möjligheten att komma ut med sällskap.
Det blev ganska lugnt men vi fick galoppera en del ändå. Det var så skönt att bara få springa av oss lite problem och obehag och njuta av kvällssolen som lös mellan trädstammarna. Pippi var ganska taggad och för det mesta positiv. Ibland när vi hamnade lite bakom (Bosse tar sjumilakliv!) blev hon trög och ville inte riktigt fram, jobbigast blev skritten. Men så fort vi var jämsides var hon hur nöjd som helst och allt kändes bra.

Vi tackar den polska skimmeln och hans ryttare för den pushen och försöker att se på all ridning med samma framåt-tänk!