Nu är allt klart inför imorgon; hästen (och jag i samma veva) duschad, utrustningen putsad, manen flätad, schabrak framme, den kaxiga hästskötaren är informerad och programmet är genomridet inför tränare.
Det sista, att jag red programmet för Viktoria kändes som den bästa av alla förberedelser. Inför varje moment gav hon mig instruktioner och allt satt bra. Nu kan jag höra hennes röst i huvudet och jag vet precis vad som ska göras. Allt är upplagt för att det ska gå bra. Känn pressen alltså haha!
Jag och Eva kom på hur man kan göra för att få alla runt om att inte ha för höga förväntningar på en och kanske till och med bli lite impade. Jag måste helt enkelt påpeka att hon bara är sex år och att det är andra tävlingen på bortaplan.
På framridningen, högt så alla hör:
Jag - "Oj vad bra det går, trots att det här bara är andra gången vi är ute och hon bara är sex år!"
Eva - "Vad sa du Ellen, jag hörde inte?"
Jag - "Jo jag sa att vad bra det går trots att vi inte varit ute så mycket innan och hon bara är sex år!"
Eva - "Jaha, ja verkligen! Hur gammal sa du att hon var?"
Jag - "Bara sex år!!"
Skämt åsido men jag har det att falla tillbaka på om det skulle gå uselt. Jag tror inte riktigt att konstant framgång från start är möjligt så skulle det skita sig är det inget att deppa över allt för länge. Men självklart vill jag att det ska gå bra och hoppas det till tusen.