Har vi lite tur med jobb, hästsällskap och vädret så åker vi kanske ner till Skåne med Pippi vid påsk i en vecka eller mer. Det vore helt underbart! Saknar och längtar efter Stenby med häst varje dag.

Med eller utan häst så åker vi ner vid påsk dels för att fira just påsken men också för att jobba på huset som förhoppningsvis blir klart i sommar så man kan flytta in. Jag ska även fixa i stallet.
Vad som blir gjort beror ju på om det är hästar med eller inte. Om jag har den turen så blir det grovstädning av "ponnydelen" i stallet. Två boxar där det är lägre i tak. Det är faktiskt så lågt att man inte får ha någon häst där, oavsett mankhöjd. Men det är nemas problemas, sadelkammare måste jag ju ändå ha! Den delen måste alltså tvättas och målas. Krokar, täckes- och sadelhängare får vänta en stund tills allt är klart.

Är det inte några hästar i stallet blir det grovrengöring av hela stallet. På vissa ställen är väggen lite trasig från hästsparkar och annat så det måste muras innan det är någon idé att måla. Men något går säkert att hitta på. Boxgallren måste ju också målas till exempel, de ska bli röda.

Vem gör något sånt? I min skog. Varför?

Blåsigt och ruggigt var det nere i Skåne men trots det låg temperaturen på åtta plus och här och var stack blommor upp. Märkligt.

Såhär ser en helt vanlig söndag ut i Stenby för familjen.

Ut i skogen och plocka kvistar, mossa och kottar och lasta sedan in allt i bilen mellan äpplen, frysta jordgubbar och hästfoder. Inga konstigheter!

När jag och mamma kom hem från Skåne gav vi Pippi kvällsmat och sedan kom vi hem till huset och fick mysig julmat.

 

Hemma från London och nu åker jag och mamma till Skåne för att hälsa på mormor och morfar och kolla läget med gården lite. 

Vi svängde först förbi stallet och släppte ut pållarna. Vädret var ju fint och inte så kallt så Pippiluren slapp sitt regntäcke även om klär väldigt bra i mörklila. 

Ber om ursäkt för bloggtorkan men jag ska se till att det rullar på igen inom kort!

Håller på och packar ner mina kläder (herregudhurskajagfåhemalltdetkommeraldrigattgå) och reflekterar över hur otroligt varierad garderob jag har.

Verkligen.

Kringlan har gjort uppror och försöker gräva sig ur sin bur.

När jag täckte igen hålet och la en tegelsten över blev har fly förbannad och grävde frenetiskt runt om och skakade galler så det skramlade.

För att få utlopp för sin energi tog jag med honom ut på en promenad i en och en halv timme.

Först var vi på en liten äng men där tyckte han nog att det var varmt för han blev alldeles dåsig och bara la sig ner i gräset. Så vi gick in i skogen där det var skuggigt och svalt.

Där inne skuttade han omkring och var glad. Jag lät honom spring löst eftersom jag ändå var så nära honom hela tiden. Han tror nog att han är lös när han är kopplad ändå så han betedde sig inte annorlunda på något vis.

Sista dagen på Tosselilla avklarad. Satan så långsamt minuterna har släpat sig fram.

En anledning till att Pippi har betett sig märkligt kan vara en kombo av rygg- och magont.

Tisdag - Hon hade då vilat i tre dagar innan och kan då vara lite extra känslig.

I stallet var hon väldigt lugn, nästan seg. Hade inte precis öronen framåt någon gång.

När jag skulle sitta upp reste hon sig och jag föll av. Longerade henne lite och la om sadeln eftersom jag vet att hon avskyr när den ligger för lång bak, vilket den kanske gjorde med någon millimeter.

Satt upp igen. Hon var väldigt spänd men gjorde inget och när vi skrittat några steg slappnade hon av.

Red i skogen och hon var duktig men inte så pigg direkt.

 

Onsdag - Jag började med att longera henne på grund av händelsen dagen innan. Hon gjorde som hon blev tillsagd men inte mer, hade ingen energi alls.

 

Linda utförde mirakel idag, jag är så glad och lättad att det finns inte!

Jag kom upp på Pikachu utan större problem och sen lyckades vi till och med lasta henne på mindre än en minut.

Helt perfa är det dock inte, Pippihästen har ont i magen tror vi, men det bör botas inom kort med hjälp av mycket vatten och lite motion varje dag.

Jag berättar mer i eftermiddag när jag kommit hem från jobbet, nu måste jag kasta mig in i duschen.

9.30 kommer Linda, som jag tränat lite för här nere.

Eftersom hästskrället plötsligt vägrar gå upp i transporten så kan jag inte åka till henne som förut, utan hon måste komma hit. Men nu är det nog det bästa.

Någon träning vet jag inte om det kan bli med tanke på Pikachus beteende de senaste dagarna. Förhoppningsvis kan Linda hjälpa mig att klura ut vad problemet är. Jag tänkte att hon skulle vara med från början, när jag lägger på sadeln för att se Pippis reaktion då.

Det känns som att det skulle kunna gå lite hur som helst idag. I förrgår hade Pippi ingen energi alls och verkade rentav sjuk, då prövade jag inte ens att sitta upp utan longerade henne bara, utan sadel.

Igår gjorde jag likadant men hon verkade lite piggare. Från början fanns där ingen direkt energi men hon var betydligt gladare. När jag longerade henne i högervarvet över lite cavaletti blev det plötsligt en helt annan häst och svansen lyftes från att ha legat pressad mot baken och hon längde glatt på steget med spetsade öron.

Knepigt det här alltså.

Om vi får tid över ska vi försöka oss på lite lastträning också, men vi får se hur det blir med det.

Sedan måste jag cykla iväg genom skogen och brännässlorna för att komma till jobbet, idag börjar jag inte förrän kl 12 och slutar halv fem. Riktigt skön dag!

Håll tummarna för oss ni är ni snälla!

Är det ren jäkelskap från min pålles sida när hon stegrar och har sig när jag ska sitta upp?

Jäkelskap brukar inte plötsligt skygga när man kommer med sadeln, inte heller brukar det låta bli att skita på flera timmar och vara helt utan energi och ork.

Stackars lilla pållen, är något på tok?

Vad vet jag inte. Det skulle kunna vara vad som helst. Ryggont, sträckning, ont i magen eller kanske jäkelskap eftersom det är en jäklans häst ibland. Jag tror nog att det är något annat än jäkelskap.

Jag är så fruktansvärt bitter och trött idag.

Bitter över min sinnestillvaro. Trött på att inte veta hur något ska bli, trött på att aldrig ha idéer, trött på mig själv, fruktansvärt bitter över att aldrig lyckas avsluta något med ett bra resultat och fruktansvärt trött på att aldrig vara tillräckligt bra på något, aldrig vara mer än okej.

All denna bitterhet och trötthet gör mig illamående och jag önskar att jag bara kunde kräkas upp alltsammans och sen bli av med det.

Herregud vilket vrak jag tycks vara (läs är). Jag har problem med utbildningar bara.

Kommer inte in, har ingen aning om hur hösten blir och vet inte ens om jag vill läsa det jag sökt. Inte mer än så och ändå beter jag mig såhär, som en snorunge. Det gör mig också fruktansvärt bitter, att jag egentligen bara överreagerar istället för att ta tag i saker och ting.

Dumma, bittra Ellen.

 

Någon träning blev det inte på grund av det hemska vädret. Men nu är det bättre och jag ska försöka ta mig ut i skogen med Pippi. Om det lyckas lär resten av dagen kännas mycket bättre.

En fin hästkompis är den bästa medicinen mot all sorts obehag. Pippi är den finaste av hästkompisar (ponnyer ej inräknade).

Det finns en sak som Pippi verkligen avskyr. Hon drömmer bergis mardrömmar om det och blotta tanken ger henne säkert rysningar genom hela kroppen. När sadeln ligger för långt bak.

Min oavsiktliga kvällspromenad.

Ingen av bilderna är precis något att hänga i granen, men jag ville bara visa er ändå.

Inga roligheter det inte! ):

Hittade en sko ute i hagen när jag tog in hästarna igår. Hann tänka "hoppas det inte är Pippis" innan jag kom på att Ponnyn inte ens har några skor.

Hovslagaren kommer imorgon kväll och slår på den igen. Det innebär ju alltså att Pippi får vila idag för tredje dagen på rad och jag ska sen träna på onsdag, hoppas att hon inte hinner fundera ut några nya dumheter tills dess.

Varje gång jag ska försöka ta kort på Pippi och Ponnyn så måste jag ta hundratals bilder för att få fram en endaste bra.

Detta är vad som händer när Ponnyn ska fotograferas:

 

Och såhär ser Pippi ut på var och varannan bild:

 

I förrgår kväll var jag ute på en väldigt oplanerad och spontan promenad.

Det började med att jag var borta hos hästarna med kameran och sedan bestämde mig för att gå ner till den gamla tågrälsen och följa den en bit.

Det blev en ganska så lång bit och nu faller det sig som så att det är fruktansvärt jobbigt att gå längs rälsen. Det är väldigt ojämnt i marken och man snubblar och halkar sig fram bland nässlor och snärjmåra. Därför vägrade jag helt att gå tillbaka samma väg och det bar istället av in i skogen på djurstigar.

   Mellan märkliga stora träd, gamla stengärden och hålor där något lurvigt förmodligen lurade tog jag mig fram. Ständigt med kameran i beredskap utifall att jag skulle stöta på någon som kunde tänka sig att fly sin kos vid blotta vittringen av mig.

Jag insåg tidigt var någonstans jag befann mig och efter att mycket motvilligt ha erkänt mig besegrad av naturen vände jag ryggen åt djurstigarna och traskade istället fram på skogsvägarna. Jag blev med ens mer avslappnad och gick och visslade för mig själv. 

Eftersom jag kom hem efter 12 igår natt kände jag tyvärr inte riktigt för att sätta mig och berätta om mitt vildmarksäventyr och nära-döden-upplevelsen. Men ikväll, jag lovar!

Jag ska vara glad att jag fortfarande är i livet efter den fasansfulla händelse jag var med om ute i skogen, där ingen visste att jag var och med en urladdad mobil i fickan.

To be continued..

Steg upp halv sju. Satte foten i stigbygeln halv åtta. Hoppade in i duschen halv nio och snart ska jag cykla iväg till jobbet, halv tio.

Ikväll ska jag på filmkväll så därför såg jag till att rida nu på morgonen.

Även om jag var ganska så pigg när gröten väl landat i magen och ridbyxorna drogs på så var inte Pippi precis på det humöret. Min annars kvicka pålle hade inte någon vidare bjudning alls under ridningen så det hela var ganska jobbigt faktiskt.

Men hon var lydig ändå och gjorde det jag bad henne om, även om det kändes som att jag fick göra bra mycket mer än halva jobbet.