Slänger in ett litet inlägg den här dagen som har fått gå till lunch och biobesök med Julle, det var en trevlig dag kan jag lova. Och trevligare blir det! Nu väntar mys med Pippi i stallet och jag kan kanske äntligen öva på att linda hennes ben (:

Det här bilden togs en dag som också var ganska trevlig. Julle hängde med till stallet för att fotografera mig med Joppe. Nästa dag körde vi honom till hans nya ägare. Han är den bästa ponnyn som finns, end of discussion. Världens finaste kille och han kommer för alltid att vara min drömprins.

Nedan följer lite äckelpäckel.

Det blev inget övande på att linda benen för de var inkletade i blöt lera och det kändes inte som en superidé att lägga padd på det och snurra lindan runt. Det får bli en annan dag.
Rykt och massage blev det i alla fall, vi hade det riktigt mysigt bortsett från när jag skulle tvätta bort bajset från rumpan på henne. Det gjorde ont och då blev hon arg. Långsint som hon är så var hon sur i en kvart efter jag slutat.

Flera av hästarna i stallet är lösa i magen nu och det beror förmodligen på fodret. Själva skiten är ganska lös men inte diarré utan det är istället ren vätska som kommer ut mellan skitarna som är det stora problemet. De är så kallat rinniga i magen. Dels är det ett problem för att det blir så blött i boxen och dels (det största problemet) för att det kommer på rumpan och benen på henne och när det sedan torkar sitter det fast och fräter. Där är ju pälsen extra tunn så jag kan tänka mig att det svider. Att någon sedan kommer och gnuggar och drar på den redan irriterade huden gör ju knappast saken trevligare för stunden och eftersom den någon är jag så är Pikachu inte så glad på mig.

Men jag har hittat ett sätt som fungerar ganska bra och lindrigt och tänkte dela med mig av det om det är andra som har samma problem. Det är oerhört simpelt så någon har säkert redan kommit på det.
Ta en svamp med ljummet vatten och blöt ner området ordentligt där bajset sitter. Försök inte att få bort något när det är torrt för det gör bara ont i huden på hästen när man drar!
Gör sedan något annat i fem minuter eller längre (till exempel rykta) och stryk sedan med en fuktig svamp för att få bort det som lossnar lätt efter att vattnet löst upp skiten.
Ta sedan mer vatten och gnugga lite försiktigt och sedan några gånger med grönsåpa eller schampo. Tänk på att tvätta bort schamporesterna när det är klart så att det inte sitter kvar och kliar.
Torka gärna med en handduk lite lätt efteråt. Tänk på att hästen förmodligen är väldigt öm i huden så var försiktig.

Nu är det ju bara början av december och det är verkligen inte alltid det brukar vara snö dessa datum. Väderleksrapporten visade fem plus och regn till helgen så det känns ju inte precis lovande. Jag vill ha snö nu!

När det är helg vill mamma gärna ha Pippi som sin och snäll som jag är så går jag såklart med på det, men det hindrade mig inte från att gå upp till stallet i förmiddags.
I en plastkasse hade jag varmchoklad på termos och kex (som smakade konstigt) och detta slukade jag på läktaren under kristallkronorna tillsammans med min Astrid. Vi pratade om våra hemska familjer och våra fina hästar.

Läktaren i ridhuset är helt oerhört fin. Först bänkar i stigand höjd och sedan en plattform med räcke högst upp där det finns höga bord och stolar med kristallkrona över varje bord. I hörnet finns en liten kiosk. Allra finast var den en jul när jag och en till (tror att det var Viktoria.. eller?) hade pyntat i TIMMAR. Galet tjusigt kan jag säga (var helt säker på att jag hade bild på det men den är visst raderad..).

På tal om julpynt och sånt så försöker jag komma på hur jag ska pynta hos Pippi i år. Förra året var det granris, rött band och clementiner med nejlikor. Det luktade sjukt gott kan jag lova. Fint vare men jag vill nog inte ha samma i år.
Förslag?

Förlåt för att jag övergav dig för ett tag, förlåt för att jag hade tankar på att huvudsakligen ägna mig åt en annan blogg, förlåt för att jag tog dig för givet. Nu ska jag göra om och göra rätt.
Den nya bloggen får absolut vara kvar. Där kan jag få utlopp för sådant som händer utanför stallet och kunna få överdriva till tusen och näst intill ljuga. Det lämpar sig liksom inte här. Skulle ni vilja läsa om sådant trams får ni gå in på mittkungarike.blogg.se och ta del av den biten av mitt liv.
Men den här lilla bloggen ska inte lämnas i skymundan på grund av den nya. Jag ska försöka blogga på som vanligt (tidigare) men endast hålla mig till hästrelaterade grejer. Mer eller mindre åtminstone. Nu ska jag bättra mig!

 

Help plz!
Imorgon ska jag på Breeders med min tränare. Vi går som besökare och betalar inträde 'n shit.
Jag står inför följande dilemma: Vad fan har man på sig?
Det är ju i en häst-miljö och risken för att lukta och bli skitig är kanske överhängande, eller? Jag förstår ju att ridbyxor och stövlar inte är ett alternativ, men hur mycket ska man klä upp sig? Det är ju egentligen en rätt så fin tillställning men vi bor ju i Sverige och inte Kentucky där stora hattar är en självklarhet. Var på finhetsskalan ska man lägga sig? Är det "De här jeansen kan jag lätt ha om jag ska ta in hästarna lite snabbt men om de är nytvättade även i mataffären och tröjan är ju inte så skitig om man inte kollar noga" eller "Har precis hämtat den här kappan från kemtvätten och skorna är sprillans nya" ?
Okej, jag är ju rätt klipsk så jag gissar att det är närmare det första alternativet men kanske något fräschare. Kan trots min klokhet inte sluta grubbla.

Jag smider på feta, storslagna och synnerligen abstrakta planer angående bloggens framtid.
En hästblogg om ett helt vanligt liv suger. Det passar ju inte alls in på mig för jag suger minsann inte, jag äger. Det bör därför även min blogg göra.
Vad tror ni om saken? Saken som ni alltså inte alls vet vad den egentligen handlar om.

När Jakob var här (han skulle stannat till torsdag men jag skickade hem honom för jag behövde jobba på min hemtenta) så red (läs: åkte) han på FB. Han bad mig ta "en fet bild" vilket jag också gjorde.
Passade på att pröva mina skills i Photoshop och de visade sig vara bättre än jag trodde.
Ingen tar väl en sån bild på allvar, men det är det ingen som gör med Jakob heller så det är lugnt.
Före:

Efter:

För ungefär ett år sedan satt jag som Gatekeeper på Fälttävlans EM i Malmö. Det innebar att jag satt i blåsten på en pall under en prasslande regnponcho, långt ifrån tävlingsbanan och vaktade en grind mot området för pressen.
Men där borta höll även nordsvenskarna som skulle närvara vid den fina prisutdelningen till. Plötsligt blev blåsten uppskattad när den fick de långa tjocka manarna att fladdra och dessa bilder knäpptes:

Ryttar-VM förstör min dag helt! Jag har massor att göra men sändningarna är så bra att de tar med hela tävlingen, då måste man ju sitta vid tvn hela dagen. Jag som skulle sätta upp staket och skura stallväggar och grejer. Ibland har man det inte lätt alltså.
Nu i pausen passar jag på att redigera några bilder från vår fälttävlan som en ryttare bett om att få se för att eventuellt köpa. Alltid kul när någon hör av sig!
I och med detta ska jag försöka mig på att fixa en duglig hemsida att ha som portfolio till mina bilder. Tänkte försöka bli lite seriös med fotograferandet. Kanske inte stenseriös, men liksom lite mjukare barkseriös.

Idag låg jag en stund på hallgolvet med nerdragna byxor och pressade en lök mot vänstra skinkan. Varför tog jag mig för detta påhitt, kanske någon undrar. Kanske att någon rentav inte vill veta och bara stänger ner den här fliken.
Jo, så kan det nämligen sluta om ett gäng jordgetingar bestämt sig för att bygga bo i gödselhögen och du tömmer kärran precis som vanligt utan att lägga märke till de nya hyresgästerna.
Jag hade bara precis hunnit vända på klacken när det stack till i ändan. "Aj, en flisa i ridbyxorna!" tänkte jag men när smärtan bara eskalerade och en arg, gulrandig liten jävel surrade runt mig förstod jag vad som hänt. Jag ömsom skrek allteftersom smärtan tilltog och ömsom skrattade åt den jävliga situation som denna geting hade försatt mig i. På rumpan av alla ställen, jag skulle ju precis rida!
Det var nog skrattet som hjälpte mig hem för jag förstod ju att jag inte kunde bli kvar i stallet. Hur skulle sticket behandlas och tänk om jag var superallergisk och dog?
Väl framme i farstun värkte hela låret och det svartnade för ögonen. Vilket tar oss till hallgolvet. Löken är någon slags huskur och jag tror att det hjälpte lite. Svullnaden gick ner fort men det har gjort ont hela dagen.
Sånt som händer. Eller?

I samband med ett veterinärbesök där första frågan var "Hur många dagar har FB kvar att leva?" och svaret löd "Han behöver nog bara avmaskas" fick jag nys om vår gentlemans riktiga, fullständiga namn; Nemo Saltat Sobrius - Ingen Dansar Nykter.
   Detta karaktäristiska namn blev hans efter att han gång på gång vinglat fram och tillbaka när han blev riden i yngre dagar. Vinglandet berodde förmodligen på att han var betydligt yngre än vad första ägaren påstod och han var helt enkelt inte mogen för att ridas så intensivt. Men har man ett hjärta av renaste guld så ställer man upp på allt.

Varför kallar man då en häst med ett sådant avancerat namn för "Brun"? Jo, Brun, eller "den lille brune" kallades han långt innan det var dags att bli tävlingshäst och få ett flashigare namn. Annars kunde man väl kallat honom för Nemo, men Brun är bättre.

En annan lurig grej med FB: Man vet vilken hingst han är efter, men inte vilket sto som är hans mor.

Jag är så glad och nöjd att jag spricker!
Visst, det finns saker som hade kunnat varit finare men jag tog vad jag hade och gjorde det till det jag kunde. Det enda inköpta är den blå kistan som kostade 50 spänn på en loppis. I den har jag täcken och schabrak.
Sadelhängarna fanns redan här fast i ett annat rum och krokarna som tränsen hänger på är från huset som stallet tillhör. Jag målade dem i samma röda färg som gallret. Skåpen är från vår gamla köksinredning och bänken (som jag egentligen hatar) har alltid funnits där. 
Golvet har jag täckt med hampa, det vi strör med i boxarna. Detta för att golvet är gjutet direkt på jorden och det kommer lätt upp fukt från det, dessutom var där fula sprickor och nivåskillnader.
Så småningom ska jag skaffa en fjärde sadelhängare för symmetrins skull men just nu finns där ändå bara tre sadlar så vad är det för mening med det. Kommer även sätta upp lite grejer i dekorativt syfte men inte än på ett tag.

Så länge jag har funnits har den här hörnan av stallet fungerat som foderkammare och förråd. Men innan dess stod där en ponny i både den boxen och den intill där det nu står traktordäck (den med däcken ska bli min framtida foderkammare).
När jag hade med mig min ponny ner hit första gången så blev det en "sadelkammare". Ett hörn där det fanns utrymme att placera en bock som jag kunde hänga sadeln över. Här och var i stallet fanns spikar uppsatta på väggarna där träns och grimmor fick hänga. Redan då drömde jag om att göra det riktigt fint där. Åren gick och jag gjorde mitt bästa för att få det att se prydligt ut. Ställde allt bråte längs väggarna så gott det gick och sopade golvet, men det kändes aldrig riktigt bra.
Men så äntligen i år kunde jag ta tag i det hela. Jag har skurat väggar och tak, borstat rost från gallren och målat över. Allt bråte har lagts undan eller slängts och med morfars och pappas hjälp har jag fått upp krokarna och sadelhängarna.
Nu när jag säger äntligen så menar jag verkligen äntligen. Tänk att man kan må så bra av ett fint hörn i ett stall.
Före:

Nu kan man ana ljuset i tunneln i min sadelkammare. Det som saknas just nu är ett skåp och några krokar som ska upp. Satt där inne på kistan med täcken och schabrak i säkert 15 minuter och bara mös. Tänk att man kan bli så glad av sadlar som hänger på väggarna istället för över bockar på golvet.
Jag tänker inte visa mer än såhär förrän det är helt färdigt. Även om jag förstår folk som gärna vill visa upp innan det är klart (för man är så himla glad och lite stolt) så är det så trist med "före-" och "nästan klart bilder". Man ser inte alls lika stor skillnad då och har man inte själv varit med i processen så blir man knappast impad.

Mamma påpekade, angående ett blogginlägg jag skrivit, att ynglingar bara berör det maskulina könet. Jag hade då kallat Pippi och Epos för "ynglingarna".
Högst diskriminerande tycker jag, att inte ha ett motsvarande begrepp för tjejer eller ens ett könsneutralt uttryck. Vi lever väl på 2000-talet?!
Nej, i denna mansdominerade värld tillåts inte flickor vara unga, dumma och oansvariga. Alla har rätt att kallas för något som beskriver dessa egenskaper sammanställt!
Rösta på F!

Yngle och Yngla

Vi kom nyss tillbaka från en loppis där vi har fyndat! En soffa, en liten ute-möbelgrupp och något slags bord köptes till huset. Själv la jag beslag på en fin blå kista att ha i sadelkammaren, en kaninbur och en lite småful hästtavla.
Skåpbil är bra.

 Visar grejerna sen

Detta fina vykortet damp ner i brevlådan här om dagen. Det var en hälsning från klippigabergen och andra spännande platser från The Land Of Possibility.
Det var ett väldigt fint kort och väldigt fina rader som min Julle hade skrivit. Sånt man blir glad av att läsa. Men lite småledsen blev jag allt när jag upptäckte hur mycket jag saknar min vän.
Längtar så jag spricker tills huset är färdigt här nere och Julle och Nathali kan komma ner och förgylla mina dagar!

På Falsterbo hade Agria en monter dit jag och Anna tog oss för att hon skulle köpa en grimma. Väl där passade jag på att fråga vad det kostar att försäkra en kanin. När svaret var "33 kr i månaden" och att de hade ett erbjudande med 20% rabatt om man tecknade försäkringen på plats så kunde jag ju inte avstå.
Trots att jag sa att jag var intresserad fortsatte hon i montern att försöka sälja det till mig. Det blev ganska långtråkigt, jag hade ju redan bestämt mig så hon behövde inte övertyga mig längre.
Hur som så tycker jag att det absolut är något man borde göra. Försäkra sina djur alltså, oavsett storlek.
Det beror såklart på vilken typ av person man är. Jag vet att jag skulle slänga fram alla mina slantar om Kriglan behöver vård, men tänk så bra att inte behöva göra det. Bara en röntgen kostar ofta över 1000 kr och då tar försäkringen 700. Så vet man med sig att man skulle göra vad som helst för att hålla livet i en liten lurvig (eller fjädrig eller fjällig för den delen) filur så är en försäkring något man absolut bör ha.
Tänk så hemskt om man faktiskt inte skulle ha råd med någon vård som kan rädda livet på djuret och så måste man avliva istället.

Idag ska jag till Falsterbo med Anna, WOHO!

Har inte varit där på flera år och ser verkligen fram emot det. Hoppas på fint väder och fina mässfynd.

Känner mig som ett vrak just nu.
Magkatarren spöar skiten ut mig, mitt huvud dunkar och mina ben är stela efter alla timmar framför datorn med bilderna från hopptävlingarna. Jag darrar som om jag inte ätit på flera dagar trots att jag nyss tryckte i mig en stadig fika.
Nu tänker jag fly från detta miserabla tillstånd och gå bort till hästarna för en ridtur (eller två). Det behövs verkligen om jag ska leva imorgon bitti.

När man går in på Equipes Webshop för att titta på bilder från en tävling man har varit med på så tänker man nog inte så mycket på fotografen. Man tänker på om man ser snygg ut trots att man är koncentrerad (många ser faktiskt förvånansvärt bra ut!) och om hästen har spetsade öron.
Inte en endaste tanke ägnas åt fotografen som stod i solen i 11 timmar, som sprang bort till sin tallrik med mat mellan ekipagen och som fotograferade med munnen full av ris och sallad. Som har suttit i dagar och fixat till bilderna för att de ska bli så snygga som möjligt. Det blir till dagar eftersom det är 3000 bilder att gå igenom. Det är inte en överdrift. Det kanske bara är fyra bilder på dig som ligger uppe och nej, just de fyra var inte så jobbiga i sig. Men tillsammans med de övriga 2996 bilderna blev det ganska mäktigt.
Jag förstår att man inte tänker på detta, varför skulle man. Men om någon läser detta som har kommit med på bild; ägna gärna en tanke åt den magkatarrsdrabbade fotografen. Jag tänker inte hindra er från att skicka ett tackkort eller kanske en blomma, eller ännu hellre - köp en bild.