Såhär på slutet av vår långa vistelse i södern tänkte jag samla ihop de bästa stunderna jag haft här nere sen vi kom hit i juni. Egentligen var vi ju här i påskas också men nu tar vi den här omgången för sig. De allra finaste minnena är från hästryggen på världens jobbigaste häst och ofta i gott sällskap, men även några från marken i sommarsolen och såklart - på ryggen hos världens snällaste häst FB.

Det var Midsommar när vi körde ner till Stenby och familjen Brun träffades för första gången. En fin och harmonisk flock bestående av Farbror brun, Syster Brun och Lillebror Brun.

När Julle och Nathali var här hade vi det riktigt grymt! Nedan följer en, så kallad, bildbomb.
Första kvällen gjorde vi tacos och var uppe alldeles för sent trots att vi gnällde om att vi var trötta redan vid halv tio. Morgonen därpå var det därför lite kämpigt att komma upp ur sängen och ge hästarna frukost men det gick.
Efter lite omständigheter som att hitta en hjälm som passade Julles huvud och hur man startar en traktor gav vi oss ut i skogen. Jag och Julle red och Nathali gick med kameran.
Ungefär såhär såg det ut:

Högst uppe fanns där en stor stensättning som forntidssnubbarna har fixat. Rätt ballt tyckte vi.

Jag satt i godan ro på min badvaktsstol och såg sådär svintuff ut i mina solbrillor och ännu torra jobbarbrallor som bara jag kan se ut. Vad jag inte visste var att inom någon minut skulle både brallorna, mina skor och min regnjacka bli fullkomligt dyblöta under livshotande omständigheter.

Den lille gråbrune taggiga krabaten traskade runt på nöjesparken, även han i godan ro och ännu ganska torr. "Kanske att jag skulle tvätta tassarna en aning?" frågade han nog sig själv och styrde med vaggande steg mot trappan ner mot poolen. Men ack och ve, i hans plan att bara gå ner för första trappsteget fanns det inte på kartan att trappan kunde vara hal. Han halkade till och så sa det plums! Av ren viljestyrka lyckades han tappert hålla sig över ytan några sekunder men sjönk snart till botten som en sten, helt med anatomin emot sig.

En familj såg det fruktansvärda hända och tillkallade närmsta person med hjältelikt utseende, med andra ord mig.
Jag förstod genast allvaret i situationen och hoppade i det bitande kalla vattnet efter det stackars offret på bottnen. Med min regnjacka fick jag tag på den arma igelkotten och la honom på land. Nu fick inte en sekund gå förlorad, den livlösa kotten fick inte vandra vidare till andra sidan!
Hjärt- lungräddningen påbörjades omedlebart; 30 2, mitt på. I takt till Här kommer Pippi Långstrump tryckte jag mitt på den lilla bröstkorgen och efter 30 tryck öppnade jag gapet på igelkotten och blåste kraftigt två gånger från avstånd (herremig jag är väl inte äcklig eller) innan jag fortsatte med hjärtmassagen. Igelkotten fick även några kraftiga gung fram och tillbaka och vatten bubblade ut från lungorna genom näsborrarna.
Plötsligt hostade han till och den lilla nosen sniffade i luften. Kotten var räddad och därmed dagen för den lilla flickan i familjen som upptäckte hans nöd.
Som tack för mitt stordåd fick jag ett baconchips under betydelsefull tystnad av denna lilla flicka och jag tog hedrad emot det samtidigt som jag intalade mig själv att det bara är artificiell arom och inga griskadaver i chipset.

Haha detta är faktiskt helt sant. Typ.

Igår var jag på äventyr på Bollerup!
Blev avsläppt och kände mig helt själv bland korna och fölen men ramlade plötsligt in i treårstestet för ponnyer.
Bilder kommer ikväll!

 

Min oavsiktliga kvällspromenad.

Ingen av bilderna är precis något att hänga i granen, men jag ville bara visa er ändå.

I förrgår kväll var jag ute på en väldigt oplanerad och spontan promenad.

Det började med att jag var borta hos hästarna med kameran och sedan bestämde mig för att gå ner till den gamla tågrälsen och följa den en bit.

Det blev en ganska så lång bit och nu faller det sig som så att det är fruktansvärt jobbigt att gå längs rälsen. Det är väldigt ojämnt i marken och man snubblar och halkar sig fram bland nässlor och snärjmåra. Därför vägrade jag helt att gå tillbaka samma väg och det bar istället av in i skogen på djurstigar.

   Mellan märkliga stora träd, gamla stengärden och hålor där något lurvigt förmodligen lurade tog jag mig fram. Ständigt med kameran i beredskap utifall att jag skulle stöta på någon som kunde tänka sig att fly sin kos vid blotta vittringen av mig.

Jag insåg tidigt var någonstans jag befann mig och efter att mycket motvilligt ha erkänt mig besegrad av naturen vände jag ryggen åt djurstigarna och traskade istället fram på skogsvägarna. Jag blev med ens mer avslappnad och gick och visslade för mig själv. 

Eftersom jag kom hem efter 12 igår natt kände jag tyvärr inte riktigt för att sätta mig och berätta om mitt vildmarksäventyr och nära-döden-upplevelsen. Men ikväll, jag lovar!

Jag ska vara glad att jag fortfarande är i livet efter den fasansfulla händelse jag var med om ute i skogen, där ingen visste att jag var och med en urladdad mobil i fickan.

To be continued..

Jag insåg igår att loppis inte alls är min grej egentligen.

Det är sjukt mycket folk och allting står väldigt tätt på borden. Man är helt enkelt tvungen att knuffas, slita och rycka åt sig för att få med något av värde hem. Inte något som jag finner nöje i. Då går jag hellre i en Second Hand affär och tittar i lugn och ro.

   Loppmarknaden öppnade klockan ett, då får man gå runt och titta, välja ut saker man tycker om och lägga ett bud på det. Klockan två ringer de i en stor klocka och då gäller det att vara snabb så att man får det man vill ha.

Jag kunde inte hålla mig för skratt när detta hände. Folk stod först vid någon grej som de lagt bud på, men så fort de fått med sig den så springer de allt vad de orkar till nästa grej, tanter står och rycker i dukar och annat tyg samtidigt som de skriker och knuffas. Herregud alltså.

Hur som helst fick jag med mig två saker hem ändå, en väska och en mugg. Jag gjorde av med 25 spänn.

På midsommardagen stack vi iväg på cykelutflykt till Fyledalen med fika i väskan. Vi tittade på kor, fikade, begravde en död liten fågel, levde farligt vid kanten av ett grustag och cyklade hejvilt genom skogen och såg kronhjortar.

06.10 i fredags lyckades jag med nöd och näppe väcka min kära grabb, som sov intill mig på soffan i källaren.

Med min zombie i släptåg gick jag till busshållplatsen halv sju och var sedan framme på centralstationen klockan sju. Vid det laget hade Jakob kvicknat till och satt och fjantade sig medan jag åt frukost på Espresso House.

Först kom Julle och sedan Nathali och slog sig ner hos oss. När min frukost var uppäten gick vi till tåget och jag tog farväl av Jakob på perrongen, klyschigt va?

 

 

  Efter fyra och en halv timmes buss och tågresa, fylld av pistagenötter, godis och glutenfria mackor var vi framme i Tomelilla. Vi missade tåget till Ystad med några sekunder, till viss del på grund av plötslig demens hos Julle. Därför spenderades en timma i den spännande lilla staden och vi fascinerades av hur dött det kan vara i ett samhälle.

 

 

Till slut kom vi fram till staden där mina vänner ständigt påminde oss om att Kurt Wallander bor. Allt var stängt.

Ännu en gång sviker kullerstensgatorna mig, samma sak hände förra året när jag var där med Jakob.

När jag säger att allt var stängt så ljuger jag. Bäckahästen hade öppet. Ett fint café med ankor som vaggar runt på uteserveringen. Där vilade vi efter vår utmattande resa och åt en sen lunch där ingen av oss rensade tallriken.

 

Cirka klockan fyra åkte vi tillbaka till Tomelilla och blev där upplockade av morfar och hemkörda till Stenby.

På kvällen blev det ridning, lek med Kringlan och grymt god Midsommarmiddag med hembakad jordgubbstårta till efterrätt!

Som avslutning spelade vi äppelspelet och som en annan veteran ägde jag, så att säga, skiten ur dem andra.