Tack för de snälla kommentarerna på det förra inlägget, känns även fint att det är nästan exakt samma antal personer som går in här varje dag trots att jag inte uppdaterat något på ett tag, vad ni är bra.
Någon hörde av sig och frågade bestört om det var något fel med Pippi, men nej det är det inte. Hon är frisk och glad och snart ska vi sätta igång efter vintervilan.
Jag får väl ta och berätta lite kort om vad som hänt trots att jag inte riktigt vill. Dels för att det inte hör hit och dels för att jag inte vill älta i det. Men shit vad jag drar ut på det nu och gör det hela mer dramatiskt än vad det behöver vara.

Ett fint och bra förhållande på nästan fem år tog slut. Plötsligt är jag singel, något jag inte varit sen jag var 16 och det känns jättekonstigt. Det hela suger utav helvete men alternativet hade varit sämre så det fick helt enkelt bli såhär. Det är sånt som händer när man sticker iväg och är borta i fem månader, allt kan omöjligt flyta på som vanligt. Trots alla tårar och tankar ångrar jag inte en sekund som spenderades i Skåne, även om det kostade mig det här. Åren innan blev inte sämre för det och att leva som jag länge drömt om är något jag aldrig kan offra för någon som klarar sig bra på egen hand.
Nu vill jag aldrig mer bli kär i någon och leva till jag är 107 år omgiven av ponnyer och katter.

Min jul var grym med egengjord havrepastej och mandelbullar utan kadaver och sånt äckel i sig.
Fick oerhört fina paket i form av sådant jag sörjt över i tron att det varit helt slutsålt (inte horse showbiljetter) och sådant som jag inte tänkt på att jag behöver men blev väldigt glad över att få.
Vill helst inte räkna upp allt eftersom jag inte vill få julen att handla om vem som får vad. Personligen har jag faktiskt aldrig brytt mig om vad andra får och jämfört med mitt utan bara varit glad för att få slita sönder presentpapper, men tydligen så råder någon slags köphets i vår värld där slutsumman och antal tycks vara viktigare än innehållet, eller?
Shit jag skulle inte ha tagit upp det här för jag är jävligt kluven. Jag tycker att den där köphetsen är lika illa som vem som helst och att barn och ungdomar (eller vem fan som helst egentligen) skulle sitta och jämföra med andra vad de fått under granen är rent ut sagt vidrigt. Men är det verkligen så?

Ibland undrar jag om jag lever i något slags alternativt och parallellt universum än resten av befolkningen för när andra talar om mobbing på tävlingsplatser och i stallet, barn som är ledsna för att de inte har märkeskläder och de som blir retade för sin tjocka ponny som inte hoppar högre än 50 cm så undrar jag: Var finns dessa människor och situationer? Visa mig! Jag måste ha det förjävla bra för jag har aldrig upplevt det eller knappt sett det.
Vem bryr sig om vad andra har så länge man själv är nöjd och inte på någon annans bekostnad? Skit i om din tröja är från (shit jag kan inga fancy märken) Lacoste (använder kidsen det idag?) är den snygg så är ju det asfett. Är folk taskiga mot dig i stallet? Vilket jävla kasst stall, byt!

Jag påstår inte att folk gör sig själva till offer för mobbing ska man absolut ta på allvar, det är fruktansvärt. Men jag tycker att det pratas mer om det än hur mycket som faktiskt händer.
Nej, shit. Vad dumt det här blev.
Självklart ska man prata om sånt som är svårt, det är det allra första steget. Vad jag menar är att jag är förvirrad för jag ser inte all den skit som det pratas om och jag tycker att det pratas mer om hur jävligt det är än vad man i så fall kan göra åt det.
Vad har det här ens med julklappar att göra längre?

Äh. Jag är helt enkelt likgiltig över andras materiella lycka och det bör ni andra också vara. Säg "Good for you" och le så blir allt bra.
Over and out.

Slänger in ett litet inlägg den här dagen som har fått gå till lunch och biobesök med Julle, det var en trevlig dag kan jag lova. Och trevligare blir det! Nu väntar mys med Pippi i stallet och jag kan kanske äntligen öva på att linda hennes ben (:

Det här bilden togs en dag som också var ganska trevlig. Julle hängde med till stallet för att fotografera mig med Joppe. Nästa dag körde vi honom till hans nya ägare. Han är den bästa ponnyn som finns, end of discussion. Världens finaste kille och han kommer för alltid att vara min drömprins.

Jag anser att jag är riktigt jävla grym. Kanske inte alltid, men oftast.
Det är inte alltid lätt att hålla självförtroendet, eller ännu värre självkänslan, på topp och det kommer alltid att finnas de som får dig att känna dig liten och onödig oavsett om de gör det avsiktligt eller inte. Men frågan är hur mycket man låter sig uppslukas av det.

I skolan hade jag några riktigt nära vänner och en hel del "fiender"; personer som inte tyckte om min klädstil och därmed inte tyckte om mig. Knuffar, slag och elaka ord var vardag, jag skulle aldrig kalla det mobbing eftersom det inte var några enskilda personer som gick på mig utan flera olika som bidrog med en liten del var - en liten del var som blev en riktigt jävla stor del. Jag svarade genom att stänga in mig på mitt rum, skrika högt av ilska en gång och gjorde sedan en T-shirt med texten "SAVE THE PLANET KILL A BRAT" och bar den i skolan med stolthet. Det gjorde inte ett skit att det fanns många som inte tyckte om mig. Jag tyckte ju ändå inte om dem och de gav mig bara en grym chans att visa hur stark jag var.
Min bästa vecka i skolan var den när en kille som var särskilt jävlig inte kom dit för att jag hade slagit till honom på en skolfest när han knuffade mig bakifrån och kallade mig jävla emo. När han kom tillbaka räckte han ut tungan åt mig och jag insåg hur sjukt mycket bättre än honom jag var.

Där och då sa jag högt till mig själv (jag minns fortfarande den dagen tydligt) "Jag lovar och svär att aldrig se tillbaka på den här tiden och tycka illa om mig själv för min klädstil, musikstil eller något annat oavsett hur mycket jag förändras, för jag mår så jävla bra och jag är fan bäst." Det löftet har jag hållit till 99%, för Ellen 15 år var fan grym, vilken jävla tjej. Skulle jag kunna resa tillbaka i tiden skulle jag ge mitt femtonåriga jag en kram och en ögonbrynspenna "use it well young one".

Det jag försöker säga med det här sentimentala tjafset överöst med svordomar är att det är viktigt att ta ett steg tillbaka i olika situationer och se på sig själv och checka av en lista:
Har jag det bra?
Är jag nöjd med mig själv just nu?
Spelar det någon roll vad andra tycker om mig?
Kan jag förbättra mig själv?
Får man negativa svar tillbaka så gäller det att ta reda på om man har för stora krav på sig själv eller om man faktiskt kan göra en förändring så att det blir bra.

Som en avslutning på det här inlägget som är något märkligt på en hästblogg vill jag säga det här: Det blir bättre. Jag tror att det gäller oavsett var i livet man befinner sig. Ibland är allt skit och det känns som att alla är bättre än dig och även om det självklart inte är sant så kommer det faktiskt alltid finnas någon som är bättre än dig på något och det är helt okej. Försonas med det och hitta det du är bra på istället.
Jag till exempel är en jävel på kaxiga kommentarer och överanvändning av svordomar. Jag är dessutom ruskigt skicklig på att vara ensam och gå runt i skogen, det ska inte underskattas. Jag är även helt okej på att knoppa en hästman har jag insett, då och då målar jag tavlor som faktiskt blir fina, jag kan prata rövarspråket relativt flytande, jag har rätt bra hand med barn, jag kan göra fina pannband, springa i högklackat och då och då spy ut en välformulerad text. Det räcker gott och väl för mig för stunden, jag har ju faktiskt hela livet på mig att bli bra på fler saker.

Tjena december! Din gamla luriga räv.. Lömsk som satan med ditt nyckfulla väder och hånskrattande slaskregn på Julafton. Snälla lilla rara december, vi kan väl få en vit Jul i år?

Ni vet när man var liten och skulle ha en favorit av allt i alla kategorier? "Vilken är din bästa film?" "Vilket är ditt bästa djur?"
Min "bästa månad" var såklart december eftersom jag, liksom alla andra ungar (shit vad mainstream), valde den månad då min födelsedag inträffade. Nu tror jag verkligen inte att det är december längre. Snö är ju helt enastående men det fick vi ju bara under en enda förmiddag här på västkusten förra året. Nu skulle jag nog säga oktober.

Men det är inte oktober det här inlägget ska handla om utan om mig, det blir liksom bäst då.
Min födelsedag är på lördag och jag är inte det minsta taggad, gammal och bitter som jag blivit. Förra året firade jag med en fet Fiesta! eftersom 20 är första gången man faktiskt förstår att man fyller jämnt. Men post 20 så känns det liksom lite onödigt med firande av denna ständigt återkommande dag.
Jag är inte den som får åldersnoja (jag ska ju ändå bli över 100 år) men om det inte känns kul att fira så känns det väl inte kul att fylla år. Men tack vare den materiella värld vi lever i så ser jag fram emot att få någon av sakerna på min önskelista; en marinblå tävlingshjälm, en marinblå säkerhetsväst, en svart mystisk kappa, en ponny, en drake, en fin kameraväska och annat som man kan tänkas behöva i livet. Vad vore vi utan vårt köpbegär? Förmodligen lyckliga.

Herremig vilket brett inlägg; rävar och satan, snö och oktober, onödiga födelsedagar och en obefintlig åldersnoja. Mycket ska man hinna få med.

Såhär såg det ut i Stenby 1 december förra året. Så lurigt.

Jag är så glad och nöjd att jag spricker!
Visst, det finns saker som hade kunnat varit finare men jag tog vad jag hade och gjorde det till det jag kunde. Det enda inköpta är den blå kistan som kostade 50 spänn på en loppis. I den har jag täcken och schabrak.
Sadelhängarna fanns redan här fast i ett annat rum och krokarna som tränsen hänger på är från huset som stallet tillhör. Jag målade dem i samma röda färg som gallret. Skåpen är från vår gamla köksinredning och bänken (som jag egentligen hatar) har alltid funnits där. 
Golvet har jag täckt med hampa, det vi strör med i boxarna. Detta för att golvet är gjutet direkt på jorden och det kommer lätt upp fukt från det, dessutom var där fula sprickor och nivåskillnader.
Så småningom ska jag skaffa en fjärde sadelhängare för symmetrins skull men just nu finns där ändå bara tre sadlar så vad är det för mening med det. Kommer även sätta upp lite grejer i dekorativt syfte men inte än på ett tag.

Så länge jag har funnits har den här hörnan av stallet fungerat som foderkammare och förråd. Men innan dess stod där en ponny i både den boxen och den intill där det nu står traktordäck (den med däcken ska bli min framtida foderkammare).
När jag hade med mig min ponny ner hit första gången så blev det en "sadelkammare". Ett hörn där det fanns utrymme att placera en bock som jag kunde hänga sadeln över. Här och var i stallet fanns spikar uppsatta på väggarna där träns och grimmor fick hänga. Redan då drömde jag om att göra det riktigt fint där. Åren gick och jag gjorde mitt bästa för att få det att se prydligt ut. Ställde allt bråte längs väggarna så gott det gick och sopade golvet, men det kändes aldrig riktigt bra.
Men så äntligen i år kunde jag ta tag i det hela. Jag har skurat väggar och tak, borstat rost från gallren och målat över. Allt bråte har lagts undan eller slängts och med morfars och pappas hjälp har jag fått upp krokarna och sadelhängarna.
Nu när jag säger äntligen så menar jag verkligen äntligen. Tänk att man kan må så bra av ett fint hörn i ett stall.
Före:

Det där middagsbesöket som var tänkt igår blev inställt på grund utav något som benämndes som "akut-rep". Tydligen en plötsligt påkommen spelning och trumpojken var tvungen att öva in låtar. Som den förstående flickvän jag är svarade jag bara glatt "nemas problemas!" men gick sedan och gjorde en liten voodoodocka av min grabb och klippte av fingrarna på den. Försök att trumma nu va!
Nej, jag var faktiskt besviken men förstående ändå. Det är nog bra att man båda har ett intresse som tar mycket tid och som man brinner för, det blir så mycket lättare att förstå och acceptera när den andre måste välja ett rep/träning eller spelning/tävling i första hand. Det är ju otaligt många gånger jag har sagt något i stil med "ja men bara så du vet så måste jag vara i stallet klockan åtta imorgon för att hinna rida och göra i ordning för tävlingen. Så vi måste gå upp klockan halv sju!" eller " Jag måste till stallet nu först, men jag skyndar mig så vi kan nog ses om fem timmar men sen måste jag dra igen efter två för Pippi måste få sin kvällsmat".

När vi träffades, jag och Jakob, för fyra år sedan var jag dessvärre i en svacka i mitt hästintresse och han gled in i förhållandet på en räkmacka och trodde nog att allt var frid och fröjd. Nu när jag vill spendera varje minut i stallet och törstar efter kunskap och erfarenheter gnälls det en del från den taniga killen som alltid tycker att det är svinkallt i stallet och gärna suckar högt när jag förklarar att det inte går att göra allt på mindre än två timmar. 
Jag avskyr förvisso att ha med honom i stallet. Att höra på hans klagande eller ens veta att han vill där i från så snabbt som möjligt stressar och irriterar mig. Han skämtar om hästbajs och jag vill kasta det i ansiktet på honom. Var han än står så är han i vägen. Med andra ord är det inte särskilt ofta han har behövt spendera flera timmar i stallet. Någon gång vid ett insläpp eller en kvällsfodring men annars slipper vi båda genomlida denna outhärdliga situation.

På så vis är det mesta hos oss ömsesidigt; båda kan behöva ställa in med kort varsel, han hatar att vara i stallet och jag hatar att ha honom där men när det verkligen behövs händer jag med på alla trista förberedelser innan en spelning och han pallrar sig upp för kvällsmat och godnattpuss till Pippi.
Det är tur att vi är lika här, för annars är vi det inte alls. Vi har i grund och botten samma syn på livet och samma grymma musiksmak. Men annars är vi motsatser.
Jag är känslokall i jämförelse med honom, att vi inte kan ses på en månad under sommaren bekymrar mig inte det minsta men han kan bryta ihop. Jag överanalyserar (som varje tjej) och han tänker aldrig innan han gör något. Jag är klok och han är dum som spån.
Men på något vis så kan jag liksom inte bli av med honom och de där känslorna jag har för honom. Märkligt men det är väl bara att acceptera, han är ju rätt bra att ha ändå.

Det gick bättre att äta mat idag än vad det gjort på länge. Sallad slinker ner. Tyvärr var soppan rätt äcklig. Varma Koppens svampsoppa som skulle vara krispig tack vara brödkrutongerna. Jävligt krispiga när de ligger löst i förpackningen med soppan. Eller inte. Hur tänkte de där?

Salladen är mâchesallad med mozzarella och solrosfrön med en dressing på olivolja, svartpeppar och apelsinsaft.

Det här är den finaste bilden i världen

Året närmar sig sitt slut och det är väl nu det är dags att sammanfatta det hela.

Jag är absolut nöjd med 2013!

Jag har gått över till storhäst vilket kändes så rätt rakt igenom. Hade en grym sommar i Skåne och under hösten började jag inse vad jag vill göra med mitt liv och fick en stadigare vardag med regelbundet jobb.

 

Här är en liten sammanfattning i form av bilder och korta texter. :)

 

Håller tummarna för att finaste mammakatten kommer hem till oss igen imorgon.

Eller att hon kommer hem från veterinären över huvud taget. Det suger riktigt jävla hårt att förlora en mjuk liten vän.

   Jag vill tro, och hoppas innerligt på det, att hennes förmodade magkatarr har gjort henne uttorkad och att det är anledningen till att hon är svag just nu.

Hon får dropp som ska ge henne näring och ork så att hon sedan kan behandlas med kortison. Om det är magkatarr vill säga.

Det måste det vara och inget annat.

Jag har sett mig själv som 20 ett tag nu eftersom många vänner runt om har hunnit fylla det och jag är ju lika gammal som dem. Så när någon har frågat hur gammal jag var svarade jag oftast 20. Ibland fick jag senare tillägga att det inte är förrän i december jag fyller år. Men nu känns det himla skönt att faktiskt vara 20.

Jag är ju vuxen nu. Eller? Jo. Jag känner mig faktiskt rätt vuxen trots att jag kan vara fjantig ibland.

Min pappa är kungen av fjantar (det är det inte bara jag som tycker) och han är ju över 50. Då måste han ju räknas som vuxen trots beteendet.

 

Vi hade musik på spanska, sombreros, en piñata och mexikansk plockmat. Det var verkligen hur kul som helst och jag tackar alla som kom!

Dagen efter blev det stor släktmiddag med vegetarisk risotto och ekologiskt vin. Tack mamma som tog hänsyn till mina önskemål och gjorde det hur bra som helst!

 

Jag fick många fina presenter men några var extra bra. Ett schabrak, marinblått med guldpasspoal. Det blev lite fel med färgerna dock (guld var det som det skulle vara) så jag bytte det idag.

Av min moster fick jag gröna boots till Pippi som matchar ett grönt schabrak som jag redan har.

Malle gav mig ett presentkort på Panduro som jag använde igår och av pappa fick jag en bok om en katt (som ser ut som Bullen). Det sista låter lite konstigt men boken verkar väldigt bra!

 

 

Idag är det min födelsedag och jag funderade på att ha en lucka som handlar om mig. Kanske lite nostalgi tänkte jag och letade då bland gamla bilder i datorn.

Då hittade jag den här. Det här är Chicke. En av världens finaste ponnyer. Han förtjänar en egen lucka.

Mamma fick honom när hon var tolv och han var tre. Av vad jag har förstått så var han en ganska busig och het ponny men hoppade som bara den.

  När jag lärde känna Chicke hade han blivit en gammal farbror. Trots hans knappa 128 cm tyckte jag att han var en stor och lite läskig häst. Han gick ju så otroligt snabbt vart man än skulle.

   Jag vet faktiskt inte helt säkert, men Chicke var nog den första häst som jag någonsin satt på. Jag har ingen som helst aning om hur gammal jag var och minns inte tillfället det minsta.

Men något jag däremot minns väldigt tydligt är hur jag ryktar honom i boxen och det fastnar tonvis med päls på den pyttelilla piggborsten när han fällde sin vinterpäls. Den tog vi sen och la utanför stallet, så kom fåglarna och hämtade det för att bygga bo.

Jag minns hur jag leder honom från hagen i ett grimskaft med stora knutar på. De var väldigt praktiska för då visste jag var jag skulle hålla. Mamma eller morfar gick alltid bredvid.

Jag minns hur jag och morfar gick till stallet på kvällarna för att ge Chicke och Zorba sin betfor. De hade varsin liten namnskylt som jag hade gjort i slöjden i trean.

Jag minns dagen som jag tog det här kortet. Massvis med snö och hur mysigt som helst. Jag hade precis börjat använda kameror på egen hand och tyckte att det var kul.

 

Chicke blev 35 år gammal. Han levde världens bästa pensionärsliv hos morfar men på slutet fick han dåliga tänder och sedan orkade inte kroppen mycket mer.

Jag kan bara le när jag tänker på honom. Han hade levt klart och jag har honom att tacka för många fina minnen.

Fick det här i ett mail idag!

 

Nu är jag kanske ett halvt steg närmare drömutbildningen på Flyinge; Unghästutbildarprogrammet!

   Kursen Hästkunskap - Inriktning hästskötare tar upp det mesta om hästhantering. Säkert ganska basic men jag tror att det är en hel del som jag inte kan sen tidigare. Bland annat om hästens sjukdomar, anatomi och foder.

Det ska bli hur spännande som helst och jag hoppas såklart att det går bra för mig. Jag har ju trots allt inte pluggat sedan våren 2012 och har aldrig tyckt att det har varit särskilt roligt. Men nu är det ju hästar det gäller och jag har ett tydligt mål att uppnå.

Igår:

Äter frukost nu, nutellamacka och en kopp te.

Jag fick gå upp tidigt eftersom Jakob sov här och han skulle iväg till skolan idag.

Jag är glad över att inte behöva åka iväg till någon skola om dagarna. Det ger mig mer tid och framförallt energi att läggspel Pippi och ridningen. Jag kan gå till stallet i stort sett när jag vill och eftersom jag då är där när det passar mig bäst så känner jag mig nästan alltid på topp och motiverad.

Men jag är lite orolig över att det känns så bra att inte behöva plugga. Hur ska det då gå när det väl är dags? Var ska jag hitta informationen då? Jag tycker verkligen om att lära mig nya saker men jag har aldrig lyckats få till någon bra studieteknik och ämnen som jag inte har så lätt för blir då näst intill outhärdliga.

 

Just nu är jag väldigt sugen på unghästutbildningsprogrammet på Flyinge. Det kan väl knappast vara en huvudsakligen teoretisk linje och är kanske en bra "mjukstart" för mig.

Utbildningen pågår under ett år och efter den vill jag utbilda mig till webbredaktör. Antingen direkt eller ta ett år emellan och försöka komma åt att få jobba med unghästar och pröva mina kunskaper efter utbildningen.

Även om min utbildningsframtid är oviss känns det för första gången ganska bra och jag trivs med mina planer och drömmar.

Jag har ett bestämt mål i livet, jag ska bli gammal som tusan! Och frisk på min ålders höst därtill.

Enligt en artikel som National Geographic publicerade för kanske ett halvår sedan där man forskade kring människors åldrande visade det sig att i mindre byar vid medelhavet är det inte ovanligt att folk blir över 100 år. Dessa personer är dessutom fria från sjukdomar som kopplas till att de är gamla. Många av dem har levt väldigt enkla liv. Kött och alkohol är lyxvaror som inte förekom ofta i deras måltider utan de baserades istället på grönt och nötter.

Jag är så fruktansvärt bitter och trött idag.

Bitter över min sinnestillvaro. Trött på att inte veta hur något ska bli, trött på att aldrig ha idéer, trött på mig själv, fruktansvärt bitter över att aldrig lyckas avsluta något med ett bra resultat och fruktansvärt trött på att aldrig vara tillräckligt bra på något, aldrig vara mer än okej.

All denna bitterhet och trötthet gör mig illamående och jag önskar att jag bara kunde kräkas upp alltsammans och sen bli av med det.

Herregud vilket vrak jag tycks vara (läs är). Jag har problem med utbildningar bara.

Kommer inte in, har ingen aning om hur hösten blir och vet inte ens om jag vill läsa det jag sökt. Inte mer än så och ändå beter jag mig såhär, som en snorunge. Det gör mig också fruktansvärt bitter, att jag egentligen bara överreagerar istället för att ta tag i saker och ting.

Dumma, bittra Ellen.

 

Någon träning blev det inte på grund av det hemska vädret. Men nu är det bättre och jag ska försöka ta mig ut i skogen med Pippi. Om det lyckas lär resten av dagen kännas mycket bättre.

En fin hästkompis är den bästa medicinen mot all sorts obehag. Pippi är den finaste av hästkompisar (ponnyer ej inräknade).

Jag är värdelös på att komma ihåg födelsedagar, namnsdagar och andra liknande dagar. Som till exempel mors dag. Men i år har jag faktiskt kommit ihåg det och köpt en present åt mamma.

 

Min mamma förtjänar verkligen att uppvaktas lite extra en dag om året. Egentligen så förtjänar hon det varje dag.

Tack vare henne så kan jag hålla på med hästar i den mängd jag idag gör. Hon hade häst från hon var sex år tills dess att hon flyttade till Göteborg som vuxen. På så sätt har alltid intresset legat där och lockat mig men hon har aldrig tvingat det på mig.

I fyra år skjutsade hon mig till ridskolan i Anneberg varje lördag. Hjälpte mig att göra i ordning hästarna och visade hur man gjorde. Utan min mamma hade jag aldrig orkat med att ha en egen ponny och tack vare henne kunde jag åka på träningar och tävlingar.

Jag kan med stolthet säga att min mamma aldrig har varit en "ponnymamma". En galen tant som skriker åt andra och gör vad som helst oavsett konsekvenserna för att hennes unge ska vinna. Inte min mamma inte.  

 Hon har berömt mig när jag gjort rätt och tröstat när det gått åt helsike.

 

Min mamma har åkt in till stan kl 3 på natten för att hämta mig när bussarna slutat gå och har knappt suckat åt det.

Min mamma har stått ut med och stöttat mig som tonåring och nu min syster.

Tack för att du finns, mamma. Du behövs

 

 

 

Har ni sagt hur mycket era mammor betyder för er? Gör det.

För de behövs verkligen i våra liv, varenda en av dem.

Tack alla mammor, för att ni står ut med oss.

* 2008
e. Peking u. Marzipan u.e. Maraton