Nu till första advent så kändes det bra med en ny vintrig (julig) design! Jag har bytt header, lite färg och ändrat i sidomenyn. Jag vill ha en enkel och stilren design men med lite trevliga färger och bilder.
Vad tycker ni? Hur funkar det för er?
Kom gärna med kommentarer på allt från bilder och färgval till typsnitt och funktion.
Vad är bra? Vad bör ändras?

 

När det är helg vill mamma gärna ha Pippi som sin och snäll som jag är så går jag såklart med på det, men det hindrade mig inte från att gå upp till stallet i förmiddags.
I en plastkasse hade jag varmchoklad på termos och kex (som smakade konstigt) och detta slukade jag på läktaren under kristallkronorna tillsammans med min Astrid. Vi pratade om våra hemska familjer och våra fina hästar.

Läktaren i ridhuset är helt oerhört fin. Först bänkar i stigand höjd och sedan en plattform med räcke högst upp där det finns höga bord och stolar med kristallkrona över varje bord. I hörnet finns en liten kiosk. Allra finast var den en jul när jag och en till (tror att det var Viktoria.. eller?) hade pyntat i TIMMAR. Galet tjusigt kan jag säga (var helt säker på att jag hade bild på det men den är visst raderad..).

På tal om julpynt och sånt så försöker jag komma på hur jag ska pynta hos Pippi i år. Förra året var det granris, rött band och clementiner med nejlikor. Det luktade sjukt gott kan jag lova. Fint vare men jag vill nog inte ha samma i år.
Förslag?

Jag och mamma har varit lite rädda att få en repris på förra årets höst med ilska och utmattning från Pippis sida. Ingenting var roligt och till slut fick vi ställa av henne för att det inte gick längre. Hon ville absolut inte gå framåt i någon gångart alls och varken skogen eller hinder hjälpte.

Det var för ganska exakt ett år sedan och allt kändes hopplöst och trist. Metoden var att "säga till på skarpen och visa vem som bestämmer". Något som jag absolut tycker att man kan använda sig av så länge det funkar. Om det hade hjälpt att rappa till henne en gång med spöet, ryta till och säga att nu får det räcka, då hade jag kunnat göra det utan särskilt dåligt samvete. Det är för sekunden verkligen inte schysst mot hästen men om man efter det kan undvika diverse konflikter där man gnabbas med varandra och blir arga så tycker jag att det är värt.
Men nu är det som så att det funkar inte med Pikachu, hon slår tillbaka tusen gånger hårdare. Hon blir så fruktansvärt kränkt av att man säger till henne på det viset och är oerhört långsint, så det blir bara katastrof av det hela när jag försöker mig på något sånt.
Hon ser mig inte som sin ledare eller överman, hon vet mycket väl att jag inte har en chans när hon börjar resa sig och det är därför ingen mening för mig att ge mig in på sånt som jag inte klarar av att lösa. Somliga kan absolut hantera det och för dem funkar det att säga åt henne och få sin vilja igenom. Men jag har fått hitta min egen metod och den känns betydligt trevligare och näst intill underhållande.

Såhär var det alltså för ett år sedan, då hade vi haft Pippi sedan april och hon var den jobbigaste hästen i världen. Idag är hon fortfarande det, men hon är min jobbiga häst som jag älskar något oerhört även om hon gör mig helt galen ibland.
För att undvika förra årets tråkigheter har hon fått lite småvilor på några dagar nu det senaste och vi varvar ridningen med tömkörning och lek i ridhuset. För Pippi räcker det inte med varierad ridning, hon kan bli trött på bara momentet när jag sadlar och behöver variation även där. Nu har hon känts riktigt fin och pigg det senaste och jag har bestämt mig för att köra på lite mer ordentligt och kanske se efter om det finns någon Pay & Ride såhär sent på året att ha som mål innan vintervilan.
Men så igår var hon plötsligt på riktigt dåligt humör. Utan att jag egentligen gjorde något eller satte något annat krav än att hon skulle trava så fick hon ett utbrott. Hon ville absolut inte gå fram och öronen låg slickade bakåt. Det var nästan som att hon ville provocera mig.
Jag försökte ignorera det totalt och fortsatte bara driva framåt. Självklart blev det några travsteg ibland och då berömde jag henne. Beröm tycker hon om, hon är väldigt mallig. Så fort jag sa att hon var duktig och klappade henne på halsen så åkte ena örat fram lite skeptiskt. Efter ett tag så var båda öronen spetsade och hon travade på fint. Ungefär som att "Tack :) Jag tycker faktiskt själv att jag är riktigt duktig jag med. Eftersom du är så snäll så kan jag väl bjuda lite på mig då. Men bara om du fortsätter berömma mig"
Min fina jobbiga häst.

Förlåt för att jag övergav dig för ett tag, förlåt för att jag hade tankar på att huvudsakligen ägna mig åt en annan blogg, förlåt för att jag tog dig för givet. Nu ska jag göra om och göra rätt.
Den nya bloggen får absolut vara kvar. Där kan jag få utlopp för sådant som händer utanför stallet och kunna få överdriva till tusen och näst intill ljuga. Det lämpar sig liksom inte här. Skulle ni vilja läsa om sådant trams får ni gå in på mittkungarike.blogg.se och ta del av den biten av mitt liv.
Men den här lilla bloggen ska inte lämnas i skymundan på grund av den nya. Jag ska försöka blogga på som vanligt (tidigare) men endast hålla mig till hästrelaterade grejer. Mer eller mindre åtminstone. Nu ska jag bättra mig!

 

Jag åker till London över några dagar, ses nästa vecka!

Vi börjar bli mer och mer hemmastadda här hemma (eh, ja?) min springare och jag. Det märks tydligt att hon känner sig trygg här när hon till och med accepterar att gå själv i hagen. För hennes skull vill jag absolut att hon ska få ha hagkompisar, men de två som finns som alternativ är aningen våldsamma killar och jag vill varken ha en skadad häst eller sönderrivna täcken. Men vi ska nog pröva ändå och se hur det går, vem vet det kanske blir jättebra.
Pippi äter fortfarande av hösilaget som vi hade med hem från Skåne men då blandat med det som finns här. Det är viktigt att det blir en mjuk övergång så att hon inte chockas av annat foder med högre proteinhalt. Hon ska även börja få lite havre snart tillsammans med sitt kraftfoder.

Själv har jag en del kvar att fixa innan man kan säga att jag har kommit i ordning i stallet. Skåpet ser ut som ett bombnedslag eftersom jag bara proppade in allt i söndags kväll och jag använder dessutom två skåp vilket man egentligen inte får. Så där ska tömmas, städas och organiseras. Det hela är rätt kul egentligen, av någon anledning är det mycket roligare att ha ordning i stallet än hemma på sitt rum..

Jag och Pippi hade en fin stund i ridhuset ikväll. När lektionerna var slut vid nio ledde jag in henne i träns med ett grimskaft och vi promenerade omkring lite. Gjorde halter, igångsättningar och ryggningar. Det var inte så himla korrekt alltid men hon var väldigt lyhörd.
Efter en stund släppte jag henne och då gick hon runt lite själv och emellanåt kom hon tillbaka till mig för att hitta på något. Det kändes väldigt bra. När hon gick fritt höll hon sig ändå nära och lyssnade på vad jag sa och när hon kom till mig var det verkligen som att hon ville umgås lite mer.
På slutet busade vi lite i galopp och jag "jagade" henne. Hon verkade tycka att det var roligt men för att kolla så att hon fortfarande ville vara med mig och inte kände sig skrämd på riktigt så visslade jag henne till mig och gjorde sedan lite övningar. Hon kom direkt och lyssnade bra så det verkade ju ha gått som jag ville. Hur mysigt som helst hade vi det.

Nu är Pippiluren och jag tillbaka i civilisationen. Skönt men lite sorgligt.
Jag kunde sova till nio idag utan att behöva gå upp för att morgonfodra. Spenderade bara en timme eller så i stallet på förmiddagen med lite mys och mockning och hällde upp eftermiddagsfodret som hon får när hon blir insläppt av någon annan. Behöver alltså inte tänka på tider utan kan komma och gå som jag vill.
Ikväll ska jag upp dit (jag säger upp för stallet ligger uppe på en kulle och jag bor nedanför den) igen för att mysa lite mer och förhoppningsvis kunna släppa henne lite i ridhuset och busa runt. Kan ju vara bra att göra det när det är tomt, är inte så säker på att någon skulle uppskatta att ha en lös marodör på samma ställe som man rider.
Det är rätt skönt ändå, att kunna släppa ansvaret en aning till människor som man litar på.

Såhär på slutet av vår långa vistelse i södern tänkte jag samla ihop de bästa stunderna jag haft här nere sen vi kom hit i juni. Egentligen var vi ju här i påskas också men nu tar vi den här omgången för sig. De allra finaste minnena är från hästryggen på världens jobbigaste häst och ofta i gott sällskap, men även några från marken i sommarsolen och såklart - på ryggen hos världens snällaste häst FB.

Det var Midsommar när vi körde ner till Stenby och familjen Brun träffades för första gången. En fin och harmonisk flock bestående av Farbror brun, Syster Brun och Lillebror Brun.

Har tyvärr ingen bloggmotivation alls just nu. Det känns som att jag har gått in i någon höst/vinter-depp men jag kan inte riktigt tro det. För det första har jag absolut inget emot den mörka tiden på året, fina höstlöv, snö och min födelsedag; hallå liksom! För det andra så har jag en grym resa att se fram emot och innan det ska jag färga mitt hår en en kul färg, varför deppa då? Egentligen ser jag ju också fram emot att åka hem, lite i alla fall. Träffa vänner och sånt (jag rabblade ju upp allt det här i förra inlägget)
Dagarna kvar till söndag känns så meningslösa på något vis. Det känns inte värt att påbörja något för jag ska ju snart hem, jag bryr mig inte om att anstränga mig och ta tag i saker. Pippi går lite på halvfart för jag kan inte rida ut i skogen (någon jävel har dumpat en bil som vi inte kommer förbi) och fältet är för blött för att göra något vettigt på. Så hon rids lite sådär varannan dag för "vi ska ju ändå hem snart så jag tar itu med det då". Usch vad jag är lat.
Men trots denna deppiga lathet lovar jag er ett blogginlägg imorgon med många bilder!

Några inlägg i veckan var det ja.. jo men visst. Sorry för den fruktansvärt dåliga uppdateringen, jag ska försöka kompensera det hela lite en dag.

Just nu känner jag mig rätt nere över att jag åker tillbaka med Pippi till Göteborg nästa helg. Plötsligt så var vår förlängda sommar slut liksom. Allra tråkigast är det att jag kommer sakna FB något oerhört. Jag vet inte riktigt vad det är med den där stora, bruna, knotiga bajsmaskinen som gör att man blir totalförälskad i honom men något är det. Vi hade en fin stund i Fyledalens lövskog i morse och jag grät nästan (men bara nästan) en skvätt vid tanken på den korta tid jag har kvar med honom. Han finns ju kvar till nästa år men det är ändå inte kul.
Är väl egentligen lite låg över lag för att vi ska åka hem snart, men i ärlighetens namn vore inte ett ridhus fel under regniga dagar. Eller åtminstone en upplys ridbana.