Dagens ridpass började lika kasst som gårdagens..
Det värsta är att jag inte fullt ut tror på den metod som jag använder när Pippi "bråkar". Anledningen till "" är för att jag tycker inte riktigt att det känns som att hon bråkar, men samtidigt så har hon ju testat massor av olika metoder för att få bestämma. Eller, inte bestämma egentligen, snarare är det så att hon tar så illa upp när man börjar ridpassen och vill ta kontrollen över henne. När en häst är mellan hand och skänkel låter den ryttaren ha fullständig kontroll över dennes kropp. Det är ett ganska långt steg för ett flyktdjur, tror jag. Pippi har kanske inte det förtroendet för mig.
När vi jobbat på ett tag blir hon mycket mer samarbetsvillig och lyhörd. Jag vet mycket väl att jag själv kan vara seg startad och att det är en anledning till att det går långsamt. Nej usch jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Har aldrig känt mig såhär uppgiven, det är en kass känsla.

När vi kivat runt ett tag utan vare sig tydligt mål eller mening kan det plötsligt slå över. Hon går stadigt i några steg, det ger mig en öppning till att se över vad jag faktiskt gör; andas och bli mjuk och stadig i mina hjälper. Pippi kan då hitta ett bekvämt stöd och allt rullar på fint. Det är allt innan vi vill få bort, båda två. Hade jag varit säker på min sak hade jag bara kunnat köra på men nu när jag tvivlar så blir det nog aldrig några tydliga hjälper och signaler. Åh jag är så frustrerad och bitter just nu!

   En halvtimme in i passet hittade vi varandra. Vi kunde träna på halter och igångsättningar som var alldeles klockrena och när vi red igenom dressyrprogrammet satt allting perfa. Hur kan det slå så under 45 minuter?

 

Som avslutning hoppade jag av och plockade av sadeln. Vi promenerade runt i ridhuset och övade på vår kommunikation. Det var riktigt trevligt och kändes som ett bra avslut efter den förbryllande ridningen.
Vi skrittade olika vägar, gjorde halter, travade och övade på igångsättningar och avsaktningar. En riktigt kul och uppmuntrande grej var att Pippi var väl medveten om att hon egentligen var lös. När vi travade hade jag svårt att hålla rak linje (ni ska se när jag springer, skrattretande) och vi kom liksom ifrån varandra lite. När jag då saktade av och bad henne att göra det samma gjorde hon en liten volt tillbaka och följde sedan upp vid min sida och promenerade med mig.
Vi tränade också lite på att rygga. Än så länge längs med en vägg för att få hjälp med rakheten. Jag ställer mig bredvid, säger "backa!", börjar själv backa och lägger spöt på hennes framknän. Hon lyssnar jättefint!
Så idag var det verkligen både ris och ros till oss båda.